Aftonbladet – 9 oktober 1850, sida 3

RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. I anledning af hvad i sednaste lördagsbladet nämndes om en uppgift i tidningen Folkets Röst om ett uppträde som skulle hafva ägt rum efter afskedandet af den del utaf förra stadsmilitärkåren som tjenstgjort vid nattbevakningen, samt i sammanhang dermed om innehållet af ett vittnesmål af en sergeant vid namn Ek vid samma kår angående fanjunkaren Wallander, hafva nedanstående skrifter blifvit lemnade till red. med begäran om deras införande i Aftonbladet. I afseende på den förra af de ifrågavarande händelserna få vi erinra derom att Aftonbladet icke upptog berättelsen såsom något tillförlitligt, Hvarom i öfrigt bl fvande undersökning kommer att lemna närmare upplysning. Rörande den sednare frågan eller angifvelsen mot fanjunkaren Wal lander, bör tilläggas, att sjelfva den ransakning hvarunder Eks vittnesmål förekom, ligger under domstols pröning, och att man förmolli gen anser denna böra fulländas innan någon serskild undersökning i anledning af sergeanter Ets angifvelse kan företagas, eler Wallander kan söka någon vidare utredning af förhållandet. De ifrågavarande skrifterna lyda som följer: Med anledning af en förvillande artikeli en härvarande tidniog, angående åtskilliga oordningar begångne af den indragne mnatbevakpisgscorpsen vid uppbrottet ur Civerska kassera den 4 deanes, anse jag mig skyldig lemna följande rättelse nemligen: att denna corps med hvilken jag ej haft något att skeffa, vid frågasatte tillfälle hvarken inom mitt kassernområde eller i m:tt logie sönderslagit några rutor, eller på minsta säit oredat mig, utan deremot uppfört sig vänligt och höfligt, varder härmed inty cat. Stockholm den 8 Oktober 48590. G. 4. A. Slen. På fanjunkaren Wallanders begäran får jag härmed afgifva det intyg, att ej någoa al mitt manskap sedan år 1843 då jag emottog Stockholms militär komp., hvarken till herr öfverståthållaren eller mi mot nämnde fanjunkare anfört något klagomål. Stockholm d. 8 Okt. 18350. G. A. A. Sten. Vid införande af ofvanstående skrifter kan man emedlertid icke underlåta nämna, att äfven Morgonbladet för i går omtalade det förstberörda uppträdet och säger sig hafva efterhört och kunna vitsorda dess sanning. Se här ett utdrag af Morgonbladets berättelse: Eit par tidningar hafva omnämnt ett i sennving upprörande uppträde som skulle egt rum vid sfdankandet af Stockholms s:ads militär-kompani för nattbevakningen. Vi hafva efterbört sanningsenligheten af denna berättelse — och, ty värr, lärer den til sina hufvudsakiiga omständigheter vsra med verkliga förkållendet öfverensstämmende. Det djupt hjertlösa deruti, att balfnaket och försedt blott med en usel styfver bortskicka manskapet af en trupp, a hvilken den rika och mäktiga huvudstadens säkerbet för våld, pluadring och mordbrand usder mänga år varit uti ej oväsendtlig mån beroende, ligger: så i öppen dag, att ingen bevisning derföre terde vara af nöden. rVi hafva vid ett par föregående tillfällen anmärkt den likginighet staten visar för den åldrige eller at sjukdom förstörde soldaten. Denna gång kan mar ej lägga staten något til! lest, emedan truppen icke sar i statens tienst. Annu mindre kunna Jikvä major Ahlström och kepten Sten förevitas något härusvinnan. Att truppen icke afdankades och bort skickades endast med två tomma händer var en följd af dessa befälhafvares personliga frikostighet. Det lilla soldaterna medörde, då de lemnade den kaserp, som för måagen i lårga år vasit deras hen — var en ren gåfva af chafen. Och en liten gåfve till mer än hundra man stiger till ett icke obetydligt belopp. : Herr grefven och öfverståthållaren lärer hafve eflåtit skrifvelse till brandvabtskasseo-administrationen med hemställan derom, att någon lämplig gratifiketion borde lemnas de sfgående, men lärer af bemälte admivistration erhållit ett vägrende svar. Alit detta kan dock svårligen vara bekant för ce stackars soida!erbpe, som i sn förtviflan och eggade af förtviflans vanliga följeslagare här i landet — bränvinet — hafv1 vändt sig emot den förste, scm fanns till hands, h-ilken, eget ro;, vid detta tilifel:e Var — dGeras ende vä görare.n — I går inställde sig hr Frenz Sjöberg i Philipson ska målet på rid-tufvyurättens fjerde afdelning, sedar kallelse vid bämtningsäfventyr varit till tvenne rättegångsdagar utfärdad, utan att han till i går åtts dagar kunnat anträffas, ehuru han dagen förut på de flesta andra rådstufvurättens afdelningar uppträd: i tillsammans sex mil. I går tre veckor hade han fått uppskof, för att efter tagen kännedom af protokollerna anföra hvad han aktade nödigt till fullständigande af den bevi:ning ban i nålet föerbragt; mena nu förklarade han, att som han icke varit i tillfälle av genorslåisa protokollerna, så begärde han ytteaigare uppskof på ätta dagar. Notarien Schöldberg upplyste, att protokollerna kela tiden legat färdiga och när som helst varit tillgängliga för Sjöberg, som likväl elldeles icke efterfrågat dem. Hr Dufva bestridde allt vidare uppskof åt br Sjöberg och yrkade att han måtte åläggas vid förlust al all vidare rätt dertill genast andrsga, hvsd her aktade nödigt, hbvartill också domstolen lemnade bifall; men hr Sjöberg förklarede ru att det vore ho nom omöjligt. Då ordföranden derpå tillfrågade hr Dufva om hen vore beredd att genast afgifva sina slutpåståenden, förklarade denne, att såvida det åtalade tidningspumret vore tillgängligt för honom, så voie ban dertill beredd; men som han icke för tillfället kunde få låna det ifrågavarande exemplaret, så begärde han åtta dagars uppskof för a:t skriftligen med slutpåståenden ipkomme. Hr Sjöberg bestred nu i sin ordning något uppskof åt hr Dufva och talade om inkonseqvens deruti att först bestrida vederparten sådsent och seden begära södant för sig sjelf. Hr Du!va genmälde, att då hr Sjöberg baft 44 dagers tid på sig att taga del af protokollerna och bereda sig på hvad han ville snföra, men hr Dufvs deremot kunnat värtsa, att hr Sjöberg nu skulle komma mel en mängd pya skäl och de under hela rättegången så skrytsamt omtalade offentliga ha dlinger, som skulle bevisa att hr Philipson vore illa känd, men hr Sjöberg nu först erkänt sin oförmåge dertill, så vore det af hr Sjöberg nu bestridda uppskofvet icke jemförligt med det han sjelf begärt, och hela inkonseqvensen reducerede sig således till poll, Derjemte begärde br Pnufsa atträtten måtte ålägga hr Sjöberg, sedan det ru visat sig att ban tredskades att inställa sig alt till utsättande dog tilstöces