Aftonbladet – 8 oktober 1850, sida 2

Wallensteen 0. s. v. tänka om sakerna, ehuru!v de visserligen blifva ganska konstitutionelt hör-p da, utan egentligen på hvad konungen person-y ligen tänker. I allt fall kan det ej nekas att detta just är den position, som de vi kallat det officiella eller hofpartiet vilja försvara: Nåväl: hvad skilnad finnes då emellan ett sådant förhållande och det som grefven af Chambord prokla-P merat, att han såsom Regent förbehölle sig hela hufvudledningen af politiken: med ett ord att han uppsatte den oansvarige regentens vilja, !Y i motsats mot de ansvarige ministrarnes, såsom rätta normen för affärernas ledning. Huru står det sedan till med lagstiftningen, f hvarom Aftonposten säger, att denna rätt lig-l! ger hos folket? Detta eger väl sin riktighet ( frågan om stiftande af allmän civiloch kri-! minallag, det vill säga de lagar som röra privaträtten, äfvensom med kyrkolagen. Menl deremot eger Konungamakten ensam rätt att stifta lagar som röra rikets allmänna hushållning; I och en hvar känner, att denna rätt i tillämp-i ningen utsträckts till allt som angår individernes förhållande till staten eller det allmänna, det vill säga till nästan allt som är af politisk natur. S Uti allt sådant ega ständerna endast yttra un-? derdåniga önskningar, på hvilka Konungen görl! hvad afseende honom godt synes. Härtill börl2 ännu läggas att konungamakten ansett sig egal uteslutande makt att stifta krigslagar, och dervid jemväl inbegripit enskilda medborgares för-! hållande till krigsmakten. Vidare har rege ls ringen, enligt grundlagens uttryckliga föreskrift, åt sig ensam förbehållen den oantligt wigtigal makt, som ligger i organisationen af alia, uj I fentliga inrättningar, utan att sådant berör pålt ständernas medverkan i vidare mån, än beslu-. tens verkställande kan bero på penningeanslags beviljande. Regeringen kan sålunda inrätta helalS statsbestyret huru autokratiskt den behbagar,! f t Dn co d utan att behöfva fråga efter några remonstrationer från ständernas sida, och om äfven en eller flera rådgifvare skulle, hvilket gränsar till det otroliga, för sin medverkan till någon! sådan åtgärd anmälas enligt 107 till entle digande, så behöfver Konungen icke derföre ändra beslutet i sjelfva saken. j Vidare har regeringen sig ensam förbehållen! den högst betydande rättigheten att afslutal! traktater med utländska makter utan ständer! nas hörande, och det är begripligt hvilka o-J: mätliga följder redan blott denna rättighet kanl medföra. i j Vidare, och detta är icke det minst vigtiga, bör ej förbises, att den famösa 90:de Y:n i Re-l geringsformen: förbjuder allt upptagande till of-! fentlig öfverläggning och pröfving inom repre-l! sentationen af regeriegens beslut. Det är be-l! kant, att en af de största fördelarna af den en-J: gelska konstitutionen ligger uti parlamentets! rätt att icke blott af ministrarna begära -redal! för hvilken åtgärd det behagar, utan ock attj nedsätta undersökningskommitteer öfver derasl handlingar. Slutligen, om regeringsmakten i Sverige un-l der en eller annan förevändning, eller genom en ensidig lagtolkning tillåter sig en inkräktning på de allmänna fribeterna, genom utfärdande afnågon förordning, så finnes, oss veter-! ligen, ingen positiv regress deremot, eller åtminstone vore det iatressant att få höra, hvarutil en sådan effektivt skulle bestå. ; Af alla nu uppräknade faktiska förhållanden lärer det visa sig, huruvida svenska folket står : i samma ställning till regeringsmakten som det norska, som genom sitt storthing icke allenast: deltager i all lagstiftning, utan jemväl har den: makten, att ett förslag, som blifvit oförändradt ) bifallet af tre storthing efter hvarandra, blifver lag utan vidare sanktion från Konungens sida; en ganska välbetänkt inrättning, som är den norska frihetens palladium, och hvilken derföre också varit föremål för den ytterligaste vrede från det ofliciella partiets sida. Af-l ven torde efter detta uppräknande den frågan vara lätt besvarad, huruvida Aftonbladet i sin thorsdagsartikel på ett elakt och förvändt sätt. nuttydt vår svenska grundlag), såsom Aftonposten förmenar. Vi bedje vår kollega vara förvissad, att det ingalunda utgör någon fröjd för oss, att bära till torgs en bekännelse om representationens svaghet och underlägsenhet i rättigheter, jemförd med konungamaktens. Det torde ej be stridas att vi, fullt ut så mycket och så ihärdigt som nigon annan, under åratal sökt att! med den gamla oppositionen, medelst åbero-l. pande af 1809 års lagstiftares motiver och af tidens framskridande fordringar på de konstitutionella begreppens utveckling,i afseende på grundlagens tolkning, framkalla en praxis af biltiga eftergifter från allenastyrandet (hvarmed vil. här ej så mycket förstå personlighetens allena-. styrande inom regeringen, som regeringens alil lenastyrande utan representationens rådfrågande) — en praxis som slutligen genoml. häfden kunde öfvergå till princip. Men det, är också bekant, att denna fråga utgjort ett af de förnämsta stridsäpplena emellan parti-. erna vid våra riksdagar, äfvensom att ko-l. nungamakten ännu i denna stund sedan.40. år tillbaka icke gjort den ringaste eftergift.l Vi hemställe då till Aftonposten, om det ieke är vida bättre att se sakerna sådana de verkligen äro, och på grund deraf vidgå huru klent det står till med garantierna, än att fortfarsnde invagga sig i illusioner. Det är alldeles gifvet att de som hifva makten i händerna och utan serdeles våda kunna styra och ställa huru de vilja, skola finaa det ganska lugnt och behagligtså länge pressen tröstar sig sjelf och allmänheten med en hop högtrafvande fraser om den urgamla svenska friheten m. m., hvilka såsom man vet, under de menlösa tiderna utgjorde vederbörandes styrka och användes att afslå nästan , alla förargliga oppositionsargumenter. Men då i menlöshetens period i alla fall någongång må-l ste försvinna, så kan väl tiden nu vara inne för de liberala att bortblåsa dunsterna: Deruti behöfver alldeles icke ingå någon bitterhet, utan blott den nakna sanningen. RUNT Sä Teater. Det tar sig. Skådespelet Storkertigens testa-: