Aftonbladet – 7 oktober 1850, sida 3

Uti recitativet, hvari Kunigunda skildrar sin hemska dröm, hade sångerskan emedlertid kunnat inlägga mera djup och värma; till en del får dock orkestern debiteras härför som ackompagnerade detia nummer med föga diskretion. Det svåra Adagiot gaf hon deremot i den ädlaste sty!, och Allegrot med allt det siorartade föredrag, som denna sats fordrar. Uti den bekanta arian ur Ernani visade fru S. sin virtuositet i koloraturstylen: hennes kadenser, passager, driller voro ypperliga, hennes fioriturer a mezza voce af ett oemotståndligt bebag. Emellertid anmärktes någon tunnhet hos rösten i de högsta tonregionerna, hvaremot de lägre och meilantonerna ega en ovanlig fullbet och friskhet. Om föredraget af den Balfeska arian gäller samma omdöme som om det förra numret; kompositionen sjelf är emellertid temligen mager, och röjer hos sin författare en lika grundlig kännedom om rösten, som om det verksammastie sättet att genom höga lägen och stark instrumentering undergräfva den. Slutligen gaf fru S. ett par sånger vid piano, neml. en serskildt för henne skrifven Frählingslied af Speier — en rätt melodisk komposition — samt en pikant fransk visa af Beauplan. Bida styckena, hvarje i sin olika genre, sjöngos förträffligt. Då den sistnämda begärdes da capo, gaf sångerskan en vacker romans af hr Saloman, tyvärr det enda nummer man denna afton hörde af hans komposition. Fru S.utförde den med ett högst själfullt uttryck, och erhöll såväl för deita som för sina öfriga nummer det erkännande, som tillkom hennes talang. Hr dAubert exequerade denna afton en Souvenir viliageoiso af Prurme, ett af dessa jolis riens, som hr dIA. förstår återgifva med så mycken elegans. Hans verkligen förtjenstfulla spel hördes ock med allt bifall. Hr Hasert, pianist från Greifswald, debuterade vid detta tillfälle med ett af Thalbergs bullerstycken, fantasien öfver Sonnambulamelodier. Kompositionen var userad, pianot likaså och dessutom betydligen ostämdt; men oaktadt dessa kalamiteter rönte hr H. mycken acklamation för den färdighet, precision och klarhet, som ständigt röjdes i hans spel. Serskildt bör ock den sparsamhet lofordas, bvarmed han anlitade pedalen: en förtjenst som gör sig alltmer sällsynt. Om dem musikaliska balten af hans spel hysa vi de bästa förmodandez, men kunna ej döma derom efter föredraset af nämde pjes. För öfrigt hörde man Spontinis präktiga, men 2j serdeles innehållsrika ouvertyr till Cortez, samt Mendelssohns Fingals-ovvertyr, ett af den romantiska tonkonstens skönaste verk. Denna svåra komposition gafs con amore — så väl, som orkesterns närvarande beskaffenhet möjligen medgifver. —U—