Aftonbladet – 4 oktober 1850, sida 2

öfver mig. Jag vill dö, dö utan klagan, — men ni skal icke tvifla på mitt hjertal, Goda, kära barn, jag tviflar icke. Du är oskyldig. Ja, vid den allvetande, oskyldig är jag! Ni skall, n måste en gång veta det. Och vill ni i denna minut alfrycka mig bekännelsen, så skall nit detta ögonblick få veta det! Men då stannar jag qvar i Gerace och väntar mir bödel. Vi skiljas för evigt.n ,Välan, Cecehino, inte mer derom. Snörc din rensel liksom jag. Monteleone är två goda dagsresor bärifrån vägen går genom bergen. Skall du också kunna uthärd: vandringens mödor? Lättare skall ingen fågel draga genom iuften än jag bredvid er öfver de svåraste klippvägar.n XXI. TÅGET TILL MONTELEONE. Anstalterna till afresan träffades. Vi underlåta at ski!dra sorgedagen i huset Möarcoli och Eufeiwias och hen nes moders förtviflansfulla ansträngniovgar att qvarbålia de älskade gästerna. : Först mot klockan sex på morgonen a andra dagen hvirflade irummoörne genom gatorna och mä nade till aftåg. Man slet sig gråtande från hvarandra Men då Fortunatus bjöd Eufemia handen tili afsked, vrec hon händerna, vacklade honom närmare, s!ingrade båd: armarne kring hans hals, tryckte sina heta läpper på han: och snyftade: Jag har lefvai vogl, och nedsjönk dödsblek oFruktade jag iate det? Hjelp benne, hon dör! ropade Cecchino, och kastade en ängsig, betydelsefuli blick på den unge schweizaren. Den arma flickan låg, lik en död, i djup vanmakt. Huset blef fullt af jemmer. Man tillkallade prster och läkare. Då slutligen Eufemia efter en qvarts timma visade spår ill återkommande lif och drömmande uppslog ögonen, fatade kreolen sin väns hand och ropade: Gud vare Jof, on andas! Lef väl, alla! Fort, fort, signor Fortunato löda icke det hulda barnet för andra gången! Han ryckte onom våldsamt med sig ur huset och genom gatorna till soldaternas samlingsplats. aa .Jag visste det, blowt jag! sade han, Eufemia kände ig icke sjelf, kände icke den vilda glöden afen lidelse, i vilken hon blott för er och för ingenting annat andades. Jag visste det hon dolde för er och för sig sjelt. O, Forunato, ni är en farlig menniskal — Jag darrade för utyrottet af denna hemliga eld, och för skiljsmessans ögonblick. Men hon lefver! Jag förstår icke, huru den be