Aftonbladet – 4 oktober 1850, sida 2

Teater. Under förberedelserna till ett par nya stycken med de ;ockinde titlarne Man måste vara filosof och J:g vill äta upp mia vän, bjuder Mindre teatern för närvarande på Lord Novari — också en novitet, som kallas komedi, utan att vara särdeles komisk afsig, ett intrigstycke näsian utan istrig, en karakterspjes med skäligen embryoniska karakterer. Efter första aktens slut vet man nättopp att the rigbt honourable Lorå Novart är en hedersman, nota bene i fall han icke tiläfventyrs skulle vara en skälm; i andra akten får man sina misstankar, i den tredje är man nästan säker att ha en politisk intrigant framför sig ... Men det är blott samtalsvis man unnan för unnan erfar huru den ädle Jordens intriger utveckla sig och hvad deras resultat blir; på scenen icke en skymt af handling! Lord Novart äflas efter en plats i ministeren; han begagnar sin vackra brorsdötters hand till lockbete, än för den ene än för den andre unge medlemmen af det eller det politiska parti som för ti!lfället lofvar framgång åt hans planer. Sålunda står sir Charles Mevil, mini sterns nevö, till en början mycket väl hos den ärelystne lorden; men så snart det blir tal om en ministerförändring afdankas den nyss så gynnade älskaren, till förmån för en grefve Etlis, hvilken är befryndad med det parti som nu tros komma till styret. Slutligen uppträder den sistnämnde giftermåskandidaten med den förklaringen, att hans onkel af omständigheterna funnit sig föranlåten afstå från bidandet afett oytt kabinett och att sir Charles onkel kommer att qvarstå i ministeren; hvarpå: den i sina uträkningar bedragae lord Novart förbittrad ber hela det närvarande sällskapet af på affischen uppräknade Ladies och gentlemen dra för fanders. Vid ett tillfälle, då intrigen (alltid osynlig) spunnit ett nät af smädelse och förtal kring sir Charles, utvecklar den unge mannen i sin ädla harm en energi som skuile berättigat till stora förhoppningar, om utbrottet kommit något förr än i fjerde akten. Nu stannar det vid orden. På samma sätt är det med Lady Novart, som ett par gånger far ut i häftiga ord och åthäfvor, utan attmotsvarande handlingar följa derpå. Och på samma sätt är det med alla de öfriga personnagerna i förevarande stycke. Ord — ord — bara ord! Något spel af de spelande bar således denna gången icke kunnat komma i fråga; men de ba i allmänhet sagt sina saker väl. På det sättet har det blifvit möjligt att skönja gentlemannakarakteren under den bårda ytan och de stela fasonerna hos en lord Melton-Björkman, den oresonliga tapperheten hos en kapten Moubray-Zetterholm, den värdiga resignationen bos en lady Louise-Tillgren; herr Kinmansson samt mamsellerna Lindmark och Frösslind, som innehafva betydligare partier, applåderas med skäl för deras återgifvande. Men lord Novarts roll är, trots alla bifallsyttringar, myc ket för lumpen för Strozzi Torsslows talang. Till efterpjes gifves Den puckelryggiga, ett lustigt om än icke.så originellt upptåg, hvari mamsell Helfrid Torsslow (skulle man väl föreställa, sig det?) fördelaktigt utmärker sig i titelrollen.