Aftonbladet – 3 oktober 1850, sida 2

så matto ogillat att klagandens yrkande om befrielse från riksdagsmannakallets emottagande afslagits; men deremot hafva de valberättigade, hvilkas talan kommer att af klaganden utföras, förpligtas att, i likhet med hvad som bestås riksdagsmannen för Allbo, Kinnevalds och Norrvidinge bärader, till klaganden i dagtraktamente så väl under riksdagen som ock för resorne dit och derifrån erlägga 3 rdr 16 sk. banko. —E——L — En stor del tidningsläsare hafva troligtvis blott flygtigt och utan närmare granskning tagit kännedom af ett i måndagens Aftonblad bland nyheterna från Frankrike omförmäldt dokument, det under den 20 Augusti från Wiesbaden utfärdade cirkulär, som innefattar den fransyska legitimistföreningens programm, och angifver sig innehålla grefvens af Cham-l bord, eller den presumtive Henrik den femtes politiska trosbekännelse. Vi anse emedlertid denna förklaring vara i flere afseenden ej blott en af de för framtidens historieskrifvare intressantaste och mest karakteristiska handlingar, som på länge sett dagsljuset, utan äfven serdeles lärorik och talande för enhvar som sysselsätter sig med att tänka öfver tidens ställningar och förbållanden samt stora meningsstrider, och vilje derföre uppehålla oss några ögonblick vid dess närmare betraktande. Enligt hvad redan af det förutnämnda referatet i måndagsbladet kan inhemtas, har legitimistföreningen, såsom en förklaring af den fransyske tronpretendenten yttrat: 1:o att ban formligen och absolut förkastar förslaget om en appell till nationen, emedan en sådan appell skulle innehålla ett förnekande af den monarkiska ärftlighetens princip. 2:o att han förbebåller sig sjelf politikens högsta ledning; men under förutsende af plötsligen inträffande händelser och för att garantera en fulikomlig enhet i åsigter och handting, ,ville han heteckna de män, åt hvilka ban i Frankrike anförtrodde ledningen och användningen af den politik, som han ansåge för sin.n Vi skole icke nu ingå i några gissningar angående den verkan, som detta manifest kan medföra i Frankrike, der legitimitetens sak derigenom utan all tvifvel gjort sig omöjlig för framtiden, ej heller uppehålla oss vid den förvånande kortsynthet och brist på kännedom, som deruti uppenbarar sig angående den franska nationens närvarande politiska utvecklingsstadium, eburu dessa omständigheter visserligen i och för sig äro af en utomordentlig! praktisk vigt för fransmännen serskildt, och så till vida äfven för det öfriga Europa, som ingen nation numera förblifver helt och hållet isolerad från de öfriga i sina politiska lifsytt-! ringar. Men det gifves andra omständigheter hvilka, utan afseende på denna omedelbara verkan, måste gifva detta manifest ett omedelbart intresse för alla nationer. Det är nemiigen klart, att den nye pretendentens förklaring vid detta tillfälle ingalunda kan anses såsom uttrycket af blott ett individuelt tycke, utgånget endast från hans personlighet, utan måste utgöra resultatet af de råd och läror, som biifvit honom bibragia af de monarker el:er deras ministrar, på hvilkas understöd han räknar, för att en dag återvinna Frankrikes tron, eller med andra ord att de äro ett uttryck af de rådande dynastiska åsigterna hos Europas maktegande furstar i all: mänhet eller med få undantag. Detta är hvad vi anse karakteristiskt och lärorikt för nationerna, emedan den sålunda, kanske i ett obevakadt ögonblick, bär öppet och ärligt utta ade trosbekännelsen tydligt ådagslägger, att furstarnas innersta tanka angående deras ställning till folken icke framskridit en hårsmån genom de sista årens händelser; att de i sitt inneboende begrepp om maktfullkomligheten ännu: hefinna sig på samma punkt som före Februarirevolutionen och Julirevolutionen; att dessa stora verldshändelser jemte alla öfriga rörelser i andra länder, som under de sednare 20 eller 30 åren inträffat, för dem icke äga någon betydelse såsom nödvändiga följder af tidens kraf, för hvilket äfven de ärftlige regenterne kunna anse sig skyldige att göra eftergifter, utan endast betraktas såsom nederlag, orsakade af en tillfällig brist på monarkisk konseqvens och kraft i de repressiva åtgärdernas anlitande; — att alla de politiska läror, som mer eller mindre omedelbart äro grundade på folksuveränitetens id och på öfvertygelsen om folkviljans rättmätighet, ännu af dem oförändradt hetraktas med samma förakt och afeky, som om tiden under en eller per mansåldrar hade stått stilla; att alla de eftergifter, som på ett eller annat ställe måst göras åt denna ids fordringar, egentligen af dem anses såsom orättvist aftvungna inkräktningar på deras räit, hvilka de alltså utan samvetsskrupler kunna antingen litet i sender eller, om tillfälle dertill skulle yppa sig, på en gång återtaga; samt slutligen, att de hafva ett oförminskadt, om icke till och med ännu större förtroende än någonsin till bajonetternas makt att tilibakabålla eller qväfva alla vidare rörelser i demokratiskt reformerarde riktning, blott de icke låta ef någon tillfillig svaghet eller flepighet hindra sig att använda de medel, som en stark krigsdisciplin och väl försedda artilleriförråder lemna tili deras disposition. Allt detta har man visserligen äfven förut temligen väl kunnat sluta till af de sista 2derton rånadernas reaktionära handlingar i de flesta monarkiska stater, samt af det lofprisande, hvarmed alla officiella tidningar byllat ena Haynsus, Windiseh Gritz, Weldens ceh Rade zskys idrotter, jemte den ryska is acn i Ungern, mm. m.; men det oakradt i alla follafett visst värdeatl se öfvertygelsen nslviljens och folkens nulltet i poli nde framträda 0 om nati tiskt här