Aftonbladet – 2 oktober 1850, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: Anti-Copernieo. . Den, som någon gång sett en luftballong om 8 till 10 alnars diameter stiga upp vid:klar himmel, sett den inom en fjerdedels timma icke visa sig större än en båll, och inom ännu en fjerdedels timma minskas till en för ögat knappast märkbar och snart försvinnande punkt, låter ej intala sig att solen är mindre än en sådan ballong. Ännu omöjligare blir detta om åskådaren besitter så pass mycken matematisk kunskap, som fordras för en landtman, hvilken önskar kunna kontrollera en ägodelning, — att ej tala om ett laga skifte; användes denna insigt på betraktelsen af verldskropparne och verld5systemet, så kan den som innehar den icke länge undgå att öfvertyga sig om riktigheten af: hela den Kopernmikanska verldsåsigten. Då en så lätt vunnen personlig erfarenhet och en icke vidlyftigare vetenskaplig underbyggnad äro nog, för att ovilkorligen, nödga till den optiska verldsåskådningens utbytånde mot den logiska (förstås med förutsättning af sundt förnuft och logiskt ordnad tankegång), så. skall det sannolikt förundra mången, att någon med anspråk på bildning ännu skulle kunna sätta det Kopernikanska verldssystemets riktighet i fråga. Emedlertid inträffar sådant, ehuru sparsamt: Ibland, såsom hos vår bekante svenske naturfilosof på Lugnet utanför Danvikstullen, sker det i följd af originella och af ingen annan dödlig delade meningar i storhetsläran och naturkunskapen; stundom, såsom hos den ryktbare Eddatolkaren pastor Grundtvig i Danmark, till följd af förnuftets pietistiska tillfångatagelse under den bibliska och forn-nordiska trons lydno; men oftare döck äf jesuitisk skarpsynthet för omöjligheten att med de upphöjda religiösa åsigter om verldsalltet samt dess daning och anordning, hvartill naturforskningens rastlösa upptäckter leda, längre kunna sammanjemka de dogmatiska satser, hvarpå medeltidens kyrkväsen och prelatväldet Hvila: Jesuitismen har dock på ett sekel haft den försigtigheten att icke i offentliga skrifter slå matematiken och naturforskningen för pannan; den har åtnöjt sig att i smyg, vid sina läroverk och för sina pensionärer, framkasta dogmatiska tvifvel mot förnuftets giltighet i denna fråga, som i andra. Men helt nyligen bar under den iåterinförda och af jesuiterna handhafda romerska censuren utkommit en bok, kallad Anti-Copernico, hvars författare påstår att solen kar blott 2 (två) meter: (icke fullt 7 fot) i diameter, och alltså är långt mindre än en vanlig luftballong; och såsom slutföljd finner författaren helt lätt att omstörta det Kopernikanska verldssystemet. Utom Italien skulle man kanske knappast vetat någonting härom, ifall ej Irlands nye Primas, d:r Cullen, hade under sitt vistande i Rom och i sitt eget namh utgifvit en periodisk skrift, under titel Annali delle Scienze -Religiose och i den (Vol. VI, M:18, p: 461, för Juni 1848) anmält Anti-Copernicon, med följande förord: Det har icke fattats. häfdtecknare, fi!osofer, och författare: af. alla slags: trosbekännelser, som: beskyllat Ioqvisitionen för fanatism, emedan den icke slöt öronen till för Galileos oblyghet, när han envist ville bringa bibelns utsagor i öfverensstämmelse med Kopernikanska systemet. Men nu förlänas åt allmänheten ett nytt utkast till astronomi, i hvilket det är till evidens bevisadt, att både Copernici och Ptolomel systemer äro falska: att solen har blott 9 meter i tvärsnitt: att jorden är sex gånger så stor som alla de öfriga himlakropparbe tillsammanstågna: att den väl har rörelse, men blott en, den dagliga: att den intager medelpunkten af planetsystemet och bela verlds:ymden; oberäknädt flera andra propositioner, lika stridande mot den nu gällande theorien om globen och stjernorna. Och i sjelfva verket: om allting blifvit skapadt med afseende på menniskan: om mannen är skapelsens konung, så är det icke orimligt att tro den Evige hafva i medelpunkten för rymdens ofantlighet satt den jord, som han upplåtit åt menniskors barn. Hvad måste icke följa, om de lärde, återtagande sina vanliga. betraktelser: under mera lugna tider, börja finna att de måste gå tillbaka, icke till Ptolemeus, men: till Moses och Syrachs son? Frågan skall alltid komma att höra till ovissheternas område. Evidensen må vara hvilken som helst vid demonstrationen af dylika påstå, enden; ingentiog kan skydda dem för menniskora tvifvel. I mån som skälen för och mot berättiga, genom sin bevisningskraft, frågan att förblifva oafgjord, skall de lättsinniga filosofasternas och högmo