Ett bref från Förenta Staterna, rörande Svenska emigranter. I Östgötha Correspondenten finnes infördt ett bref från herr G. Unonius, pastor för svenska och norska församlingen i Chicago, staten Iiinois, som förtjenar att blifva offentliggjordt, då det skildrar de svårigheter, hvari sådane familjer råka, hvilka, utan att ega tillräcklig förmögenhet, öfverflytta, och vänta att kunna i Amerika förkofra sig. Då vi så ofta haft tillfälle att intaga berättelser, som vittnat att personer, hvilka haft antingen tillräckliga medel eller ock en tillräcklig arbetskraft, gjort goda affärer och befunnit sig lyckliga, anse vi oss äfven böra införa detta bref, som innehåller varningar mot alltför stora förhoppniagar. Hvad man likväl vid läsningen deraf bör besinna, är, att det synes som olyckan för den ifrågavarande familjen hufvudsakligen vållats genom de äldres insjuknande och död i koleran. Brefvet är af följande innehåll: S. T. Chicago, N. Amerika, Juli 30, 1850. På begäran af Christina Charlotta Johansdotter, som, jemte sin moder och styffader, Erik Johansson, nyligea hit anländt ifrån Sverige, har jag fått det sorgliga uppdrag, att underrätta tit., det efter några få dagars vistelse här i Chicago först fadren och sedan modren med döden afgått. Så den lycka, som de sökte i det främmande landet, den ha de liksom hundrade andra funnit i en förtidig graf. Den äldsta gossn, Carl, är, när jag skrifver detta, också så sjuk, att hans bortgång synes nästan sääer. Charlotta jemte hennes yngre bröder, Adolf och Carl, om han kan räddas, äro emellertid här utan tillgångar och beskydd. Af penningar äga de ej mer än omkring 20 dollars eller cirka 80 rår rgs. De hafva en fordran på 31 dollars af en svensk vid namn Nyman, som de vid öfverresan varit behjelpliga, men han har intet att betala med, och är dessutom pu också sängliggande utan hopp om förbättring. Charlotte jemte hennes bröder önska att komma tillbaka till Sverige. Hon är sjuklig och kan icze här genom arbete förvärfva sitt uppehälle, och att lemna sina bröder efter sig, kan och vill hon icke. Hon beder geaom mig, att tit. med det aldrasnaraste måtte meddela denna skrifvelse till hennes förmyndare och morbror Samuel Larsson, och att han genast (så att hon om möjligt ännu detta år kan återvända till Sverige) måtte öfversända med en vexel de kontanta pengar, som hon säger sig äga i Sverige, hvilka hon tror belöpa sig till omkring 400 rdr. Dessa penningar kunna, ehuru med stor hushållving, bestrida omkostnaden för hennes återresa. Denna vexel vill vara bäst att sända, antingen till svenska och norska konsuln herr Edv. Habicht i NewYork, med begäran att han vill underrätta mig derom och öfversända hit så mycket penningar, så att hon kan resa till NewYork och der lyfta resten för sin öfverfart till Sverige, eller ock till Charlotta sjelf, under adress till mig. I det sednare fallet kunde hon möjligen en vecka förr anträda sin återresa, hvilket i betraktande af den sena årstiden vore önskeligt. Der som hennes bröder le va, hoppas hon att hennes moster och hemmavarande syskon i Sverige måhända sedan vill godtgöra henne något för de utgifter, som hon nödgas vidkänna för sina bröder här, men lemna dem här, det kan hon icke förmå sig till. Jag beder tit. vara god att med störsia skyndsamhet ombeastyra och uträtta hvad hon här anomodat om. Tjugo dollars räcka icke länge här, och sedan de äro gångna, vet jag i sanning icke hvad det skall blifva af henne och de andra barnen. Det är minga af våra landsmän, som behöfva och kräfva hjelp. Amerika är icko det land, som många inbilla sig, när de lättsinnigt och tanklöst utbyta sin tarfliga bergning i fåderneslandet emot en genom öfverdrifna berättelser skimrande lycka i en annan verldsdel. Visste man alla de svårigheter, faror och besvär, som emigranten här går till mötes, så sadnade nog mången qvar på sitt ärfda hemman i Sverige, nöjd med sin lott. Såg detta till dem, som tit. finner angripna af utvandringssjukar. Jeg talar af erfarenhet; jag har nu varit 9 år i Amerika och bör således vara något bekant med förhållandena. Att det gifves personer, som här gjort sin lycka — det må likväl först afgöras hvad som förstås med lycka — nekar jag icke; men om alla de 400:de, som med saknad och sorg tänka på det öfvergifna hemmet, talas icke... En man, som med sin familj sitter på sin jord i Sverige, och säljer den för att få respenningar hi:, men har knappast så mycket öfver, att han här kan köpa sig land igen, kan icke göra någonting mera dåraktigt. Och antag att han har mera penningar, det få hafva som gifva sig hit; antag att han kan köpa sig ett stycke oodladt land, bygga sig upp en usel hydda, köpa sig nödvändiga kreatur åc., hvad är hans vinst? Han får arbeta och träla i många år, innan han får det så godt och beqvämt som han hade det i det fordna hemmet, der med så mycket pengar, som erfordras för resan hit och de öfrige nödvändiga utgifterna, han kunde hafva lefvat godt, måhända icke sett smittosamma sjukdomar rycka bort den ena efter cen andra af hans barn, och icke förebrå sig själf, att genom en öfverdådig handlivg, för veridslig lycka allena, hafva kastat sig och de sina ut på farliga äfventyr. Och hvad som har händt många, tänk om han sjelf efter en kort tid faller bort och lemna: hustru och barn i ett främmande land, obskante med dess språk, utsatte för alla möjliga bedrägerier och, hvad som är värre än allt annat, för deras själ: salighet måhända beröfvade den undervisning och det sanningsord, som rikeligen bodde ibland dem och meddelades dem — men hvilket allt försakade: för osäkra spekulationer på timliga fördelar! Ja; beder tit. förmana enhvar utvandrare, som tit. hän delsevis möter, i Herrans namn noga att öfverväge dessa och andra förhållanden, innan han ger sig u på det äfventyrliga företaget. Den stackars Charlottes sak behöfver inga vidari argumenter att beaveka hennes anhöriga att vidisg: alla rödvändiga åtgärder för hennes bästa; hon lita på edert bistånd, helsar er hjertligen och beder Gu välsigna och bevara eder alla.