Nå väl, signor Linthi, dröj icke. Yttrar mulatten in. gen lust att följa oss, så envisas icke för mycket med honom; men i hvarje fall så, för ni honom till. mig. Jag skulle vilja se honom. .. Kanhända öfvertalar jag honom att följa oss. Gå nu. Der kommer en stark fransysk patruil från staden uppför berget. Jag döljer mig i denna trakt och väntar er. Dölj er icke, herr öfverste, Ni svälfvar i dubbel fara. Ser ni en annan patrull der borta på lika höjd med oss och som det synes i denna riktning. För öfrigt må ni förlåta att jag anser brytandet af ett hedersord för en synd, för hvilken jag. visserligen i biktstolen, men icke af mitt samvete kan erhålla absolution. Båda tego och betraktade hvarann obeslutsamt. Derpi bugade sig båda på samma gång för hvarandra ocn åtskildes. Öfversten gick med raska steg uppför berget; Fortunatus nedför. Dernere fann han ännu presten, som helt otvunget frågade honom, hvarför Capo. Ruotan icke följde honom. Och då han hörde att han icke varit deroppe tillade han lika okonstladt: Således har den, som ansåg den der bonden för Pasquale, bedragit både sig och oss. Schweizaren gick med en sakta skakning på hufvudet förbi den fromma mannen, hvars beteende i. denna sak, då allt sammanräknades, icke syntes honom alldeles klart Förmodligen kände Fortunatus, af tidigare erfarenhet, den tidens flesta italienska andliges villighet och håg atl ligga inne med i allt, och att drifva små kopplerier i både hjertats och kyrkans, hemmets och statens angelägenheter XIX. TILLREDELSERNA TILL UPPBROTT. Emellertid hade samtalet vid kapeliet hos honom qvarlemnat ett intryck, som han gerna skulle ha velat utplåna Han kände sig åter försatt i samma qvalfulla ovisshet om alit som angick honom, hvari han redan en gång befunnit sig nemligen under skeppsbrottet vid Marina Siderno: ett till. stånd, då alla minnen från det förflutna så väl som all: förhoppningar för framtiden betydningslöst försvinna, eme dan orsaken och vilkoret för allt, nemligen sjeltva lifvet står på ett tvifvelaktigt spel. Ett nytt skeppsbrott före stod. Den värnlösa staden Geraces nära förestående öfver rumpling af de vilda, oregelbundna horderna af sicilian ska bönder, kalabresiska flyktingar, neapolitanska banditer som, beväpnade af Palermos hof, sporrade af fanatisk: prester, vildt ryckte fram till mord och plundring. Hvai och en kände deras omenskliga framfart, deras djurisk;