Aftonbladet – 30 september 1850, sida 3

blåsa elden. Icke utan skäl fruktade Fortunatus, för si ilsklipgs häftiga sinne, det ögonblick då de måste skilja från Gerace. En tillfällighet, i följd af en förskräckli händelse, afslöjade helt och hållet för honom Cecchino tillstånd. En-.skön aftos,.den.22 April, begaf sig den ung schweizaren till signor Marcolis vingård, dit familjen re lan på eftermiddagen hade gått förut. Längs berger, ingernes frodiga gräs, bet:de fårbjordar, mellan blomstran de pironech äppelträd. Vilda granatbuskar strödde bä och der på gångstigen sina eldfärgade blommor, meda långa allger af citronech pomeransträd omvexlande be äckte den med skugga och vällukt. I en magisk afton belysning brupno haf ochisland. Forturatus trodde si aldrig hafva sett naturen i en så väl!ustig yppighet. Temligen likgiltiga för denna tr llscen, suto herr Mar coli och bans hustru, jemte några borgare från Gerac och några munkar, i skuggan af en gammal mur, syssel satta med kortspel. Singrande vinarankor och vild ly cium flätade en löfsal öfver bordet, hvarifrån Fortunstu redan på afstånd hörde de andliga och veridsliga her rarnes skratt eller eder. Men Cecco och Eufemia sakna les. De voro i en närgränsande skogslund. Han gick at ippsöka dem. ; Icke långt: derifrån fann han dem i de gamla kastanie trädens skugga och såg med hvilken förtrolig ömhet d visste att begagna sig af ensamheien. Under en stor jerne satt den sköna Eufemia: bredvid henne Jåg i det mörk sröna gräset den lyckliga gossen, till bälften stödd emo hennes knä. Hon bade smyckat hans hufvud med e krans af vilda blommor, som hon ännu var sysselsatt at pittoreskt ordna. Han tycktes vara otålig och vilja g derifrån. Hon bindrade det jollrande och belönte han lydaktighet tid efter annan med ena kyss. Slutligen ga bön hozom frih ten, ooh ban flög derifrån. På någ t af stånd sökte han ibland klipporna och på de öppna skogs platserna blommor, som han, förmodligen till en krans å den älskade, sorgfölligt plockade. Tlon följde oupphörlig ned sina blicksr den älsklige blomstersamlaren. X Änsu beiraktade Fortunatus icke utan välbehag, me ned en viss beklämning, detta skådespel. Dåafbröts plöts igen skogens djupa tystasd af ett hårdt slog. Det ljö åsom en då! åska, marken darrade. Den bestörte Schwei aren kände huru den mjuka grästorfvan gungade och lik om flyttade sig under hans fötter, han förlor2de jemnvig en dervid och turmlade baklänges emot en tjock trädstam