Aftonbladet – 28 september 1850, sida 3

nu påropades och hustrun och mannen inträdde frågade polismästaren: : Nå, mitt herrskap, huru är det i dag? Kunns ni nu uppgifva förhållandet sistl. tisdag? Mannen: Ja, jag ska tala om alltsammans. Jaz var litet upprymd si, af den beskaffenbeten att jag kastades ut från krogen. Då hade min hustru råkat i färd med de tre karlarne, och när vi då båda skreko och ropada: patrull! patrull! så kom en a! dem och tittade mig i synen, hvarpå han gaf mig ett slag på käften så att mössan for af mig, och Pär jag vände mig om, fick jag en spark, till på köpei. (För handen bakåt.) Polismästaren: Nå, än sedan ? Mannen: Jo sedan kom polisen, och i stället att ta fast dem som förolämpat oss, frågåde de mig bvad jag hette och hvar jag bodde, och under tiden sprang iymlarne sin väg alla tre. Det var väl inte rätt gjordt heller, herr polismästare? Polismäst.: Ja, men då det var ni som skrek och förde oljud ... Mannen: Ja det förstås att jag skrek, när jag blef sparkad! Hustrun: Men nu får jag lof att tala; ty medan gubben min var på krogen, och under det jag ro pade som värst, kom en lifgardist springande på mig med en stor knuif och slog omkull mig i rännsten, och derpå slog han mig så rysligt, att jag varit sjuk i två dar derefter. Polismäst.: )Men ni har ju påstått att det varit en polisbeijent som slagit er? Hustrun: Ja visst var det en polisbetjent, ty han var klädd i polisuniform ; men jag vet att han förut varit lifgardist. Och då kom en konstapel vid 7:de batteriet, som jag känner mycket väl, och ropade till honom: Slå då inte menniskan så förfårligt.n Polismäst.: Såg ni bestämdt att karlen vär klädd i polisens uniform ? Hustrun: Hur skulle jag kunna se det så noga, som låg med näsan i en stor rännsten! Men Gud vete bäst hvad han slog med; ty aldrig har jag känt polisens affärer så noga, men det sved som eld i två dar efteråt.n Hårefter hördes ett af vittnena, en skomakarmästare, som berättade: Jag hörde skrik och oväsen i Gåsgränden, den uppgifaa aftonen, och när jag närmade mig stållet för att efterhöra hvad det var, sade någon som jeg tillfrågade: åh, det är bara en full skomakare. — Jag såg dem båda två sedan, och jag kan intyga att mannen var full; men om hustrun var det, kan jag icke bestämdt säga, likväl bar hon sig så åt. Jag såg ingen slå dem, och talade sjelf vid tillfället med poliskonstaplarne. Det andra vittnet, en guldarbetare, intygade detsamma. Det tredje vittnet, en mjölnardräng, som hade en aldeles oefterhärmlig näston, väckte af den oa anledning ett serdeies löje, ehuru hans berättelse icke innehöll något annat än hvad de föregående vittnena intygat. z Sedan vittnena blifvit hörde, utbrast hustrun med tårar i ögonen: Det ska jag säga er go vänner, och derpå vill jag ta halfva stan till vittne, att inte ir jag någon fyllkäring; men sanningen är att jag har elt sådant lynne, att jag nog kan rusta och hålla väsen som en galning ändå. Och varen öfvertygade derom, att aldrig ropar jeg på hjelp mera, det må vara huru rasande som helst., Mannen: Nej, det må bin ropa på polis, ty då kommer man i knipan sjelf. Nej teck vackert! Men kan inte jag också få vittnen hörda? Polismäst.: Jo; uppgif dem, så blifva de kallade till nästa tisdag, dert:ll målet uppskjutes. Mannen: Godt. Kom då min gumma, och tåamoöd bara. — Örebro. Den 45 dennes har slagsmål uppkommit ibland den vid Winteråsa gästgifvaregård samlade menighet, som var der för att åse Kongl. familjens resa. En dräng från Latorp har dervid blifvit ihjelslagen. Binemannen lärer icke ännu vara ertappad.