Aftonbladet – 27 september 1850, sida 2

tröjan lustigt nog; dock, ni ser icke alls illa. ut i de drägten.v Du lilla tok,, sade schweizaren, som ieke genast kund sammanbinda infallet med sin egen förra tankegång. Allts sysselsätter dig, bland alla praktstyckena i detta paradis min svarta jacka-mest? N Hvarför ej, signor Fortunato? Ni hör till paradise så väl som de båda presterna och bönderna som sitta de vid klippvägen och spela kort; eller som de der arm skeppsbrutna emellan spillrorna af vår Austria. Ack! ma må blott icke säga, att menniskan ensam är naturens är och vanära. Är icke naturen lika grym, lika förskräckli som skön ? Herr Liothi, träffad af denna besynnerliga tankegång smekte leende med handen gossens späda ansigte, hvilke med underbar innerlighet fasthöll denna hand, tryckte de till sina läppar och derpå till sitt bröst, och meden blick full af onämnbart vemod och ömhet, sakta andades: Fortunatol sJag höppass,ostde schweizaren, watt odittföriräfflig förstånd skall finna det i sin ordning. Ser du den sor lefver för evigheten, skall icke fästa sig vid ändligheter Derföre stöta oss verld och natur, hur retande de öcks äro, alltid tillbaka, emedan vår själ har ingenting gemen samt med dem, de vända oss till oss-sjelfva och till: de oförgängliga, hvarest endast finnas hvita, fulländning oc! salighet. Ja, kära barn, naturens och olyckornas törne visa vår hand tillbaka och upp till den eviga rosens herr lighet, som der blomstrar för Oss.n Nå ja, skönt sagt, äfven sköndt tänkt, men dock hel visst utan kärlek. Hvarföre då denna naturens fiendtlig het emot sig sjelf? Hvarföre måste jag först såras i denn verld för att glädjas i en annan? Hvarföre skall jag förs plåga den, åt hvilken jag bestämt en glädje? Deri bor J ingen kärlek; och om det vore kärlek, skulle den ju e hafva någon mening. Denna klippas medvetslöshet upp väger alla mina fröjder; de voro blo.t vindstillor emella stormarneln a Ri Du bedröfvär mig nu igen med detta återfall i dit svårmodiga lynne.n Nej, jag vill:ej bedröfva er!e sade Cecchino, i det ha med båda armarne tryckte sin väns arm och dervid små