finnas der, och Frälsaren sjelf anbefallde dopet i elle: till Fadrens, Sonens och den Heliga Andas namn (Matth. 28: 49). Här kommer såled:s allt derpå an. att vi lära inse, af hvilken orsak Frälssren anbefallde detta. Fatta vi detta, så hafva vi härmed äfven pjort oss reda för det sanna, som, enligt min tanke, ligger i treenighetsläran. Mig förekommer det:a åter ganska klart och påtagligt. Med srängt fasthållande af monotheismens gudsbegrepp hänvisar vår christliga läras urkund till. Sonen såsom den, i hvilken Fadrens väsende är att skåda. Men å den andra sidan betygar bon, att ingen kan kalla Jesum för en: herre, utan genom den Heliga Andan 4 Kor. 42: 3, d. ä. utan att den hos Jesus verkande cch öfver hans församling utgjutna Heliga Andan på något sätt kungör och bevittnar sig för vår egen ande. Men, att vi vid denna Heliga Anda nödvändigt måeta tänka oss en distinct person, detta yrkar hor Ingenstädes.n I afseende på frågan om syndafallet, har hr I. i 3:dje bäftet sid. 24 denna utveckling: Undersöka vi nu först, hvilken grund denna vår kyrkas lära om fal!et och den derigenom i menniskens natur skedda förändringen har i Bibeln, så märka vi, att den Mosaiska berättelsen om failet är det, hvarpå man hufvudsakligast velat stödja densamma. I N. T. förekommer blott ett ställe, som blifvit andreget till stöd för denna lära, nemliger ett bekant och mycket omtvistadt ställe i Rom. 35: 42 0.f. Men huruvida Paulus i den jemnförelse mellan Adam och Christus, som här göres, velat i Adam blott framställa en representant af det, som menniskan i sitt naturliga syndiga tillstånd är, eller huruvida han velat lära, det skulle genom hans fall i menniskans nåtur hafva skett en sådan bäpnadväckande förändring, som kyrkan förknippat med detsamma, är något, som må hemställas åt den framtida bibelforskningen. Sammanharget visar, att Paulus med den anställda jemförelsen egentligen ic ke velat undervisa om synden, utan blott förhärliga den gudomliga kärlekens verk i Christi sändning. Men mot den kyrkans lära, som man härpå velat grunda, äro andra ställen hos Paulus i uppenbar strid. Så säger han, att jag tills vidare må förbigi alla öfriga ställen i 4 Kor. 41: 7, att mannen är Guds beläte och ära; alldeles som skulle han icke hafva vetat om, att det gudomliga belätet gezem Adams fall blifvit förloredt. För öfrigt säges i G. T., i Vishetsb. 2: 23,24, att Gud skapat menniskan till evigt lif och gjort henne till sitt beläte, a:t hon skulle vara sådan som han är, men att genom djefvulens afund döden är kommen i verlden. Och härmed bar jeg nu anfört de bibelställen, som pläg: andragas till stöd för vår kyrkes lära i denna punkt. Men ur det tänkesätt och de tidsförhållanden, som VOro för banden i Christerdomens första årbundranden, förklarar sig denna lära lätt. Jsg har i föregående föreläsningar erinrat, huru en tid af religiöst och sedligt förderf och af djupt medvetande af sem: lidande genom detta förderf just var den, hvearuti Christendomen hade sin upprinnelse. För hela den tidens verldsåskådnirg visade sig blott ett beständigt fall och ett sjunkande. Idten om en utveckling var densamma fullkomligt obekant och bar allt intill innevarande århbuodredes början varit främmande för menskligheten. — Dessutom är det en bekant sak, huru det onda alltid lättare faller i ögonen än det goda. Att skåda ett Guds verk och en gudomlig kärleks och vishets eviga ordning uti det mörker, som då ännu omhöljde vårt slögte, förmådde man icke. Och då nu genom Christendomen den gudomliga lagen, den gudomliga heligheten framstod uti ett förut okändt ljus, så afstack genom brytnisger mot detsamma det rådande förderfvet ännu mer bjert. Och ifrån Gud kunde intet komme, som ic ke uti alla hänseenden var fullkomligt, mente man. En lärare, som man hänfört till Gnostikernas sckt, vid namna Marcion, ville icke erkänna G. T. som ett gudomligt verk, emedan det, skärskådadt i det N. T:s ljus och utan hänsyn till den tid, för hvil ken det var gifvet, icke kunde för honom visa sig annat än som ofullkomligt. Menniskosl:igtet, sådan: det pu var, kunde fördenskuli icke framställa sig för dem annat än som i grund förderfvadt, herafelle åt afgrundens onda furste och af denne strax ifrån början förderfvadt och förstördt. Men sådant kinde det dock icke hafva utgått ur Guds hard. De första menniskorna kunde fördenskull före sit: fall icke annat än beklädas med all tänkbar full komlighbet. Häraf upphofvet till den lära, som al!männsst varit gällande såsom orthodox och ännu fortfar att gälla såsom orthodox inom Christenheten., För lären om den fu!lkomlighet, som man tillag! de första menniskorna före fallet, har man ej hafi någon annan grund i Bibeln att åberopa än berättelsen om de första mensiskornas tillstånd i psradiset. Men emot antagandet af denna fullkomlighet har man, så vidt det stödjer -sig på denna berättelse, å andra sidan invändt: Fullkomlizheten hos ev varelse ådegalägges i hvarje hänseende aldrebäst a dess kraft. Af högheten och storheten i da föremål, hvarpå en menniskas själ är rigtad, af den fasthet och det allvar, hvarmed hon sträfvar mot sitt mål af den klarhet, bvarmed hon fattar hvarja föremål som leder till förverkligandet af hennes mål, och at den ståndaktighet, hvarmed hon öfvervinner alls hinder och frestelser, ådagalägges bäst en menniskas sedliga fullkomlighet. I mån af den gudomliga enda, som härutionan uppenbaras, bevisar sig en men piska som Guds väserdes afblid. Men i berättelser om de första menniskornas paradisiska tillstånd förete sig inga spår till några verk, icke ens den aflögsnaste häråt syftande tanke. Den vishet, som man tillagt dem, bekräftar sig på intet sätt af berältelsen. Ty när denna låter ormen tillsäga dem, att på hvilken dag de å:o af den förbjuda: frukten, deras ögon skulle öppnas, så antydes härmed tvärtom, att deres ögon ännu icke voro äöppneds, och att de ingentirg visste. Ja, cå de läto intala sig af ormen, att Gud är afusdseam och utaf afund förmerade dem vetandets behog, röjer sig bäri raka motsatsen till vishet. Men lika litet bevittea ock denna berättelse den heiizhet ech rättfärdighet. som man tiilerkänt dem, om denna ens kan var: för handen, der medvetandet af skilnzden meliar godt och ondt ej är för handep. Ty att de så lätt och Getta genast vid den första frestelse, som berättas, kunna förledes att ö!verträda det gudomliga budet, bär icke vittre om någon dygdekraft. Fördenskull her man Fu mer, som redan förut blifvit erinradt, ollt mer börjat öfvergifva läran om den na fullkomlighet. Men när den medskapade fullkomligheien pu fattas blott ech bart som en fu!lkomlighet i anleget, blir fråga om hvad denna berättelse har ait innebära. Somliga fasthålla ter berältelsens enskilda drag och vilja ur dessa utveckla en lärcbyggnad; andra åter vilia i hela berästelsen icke se annat än ett allmänt försinnligande af det, som foregår hos hvar menniska vid första uppvakrandet till medvetende af synd och ondt. På semma sått som Gud här tillszde do första mesniskorne, så tillsöger hvarje feder cech moder sitt späd: barn, och detta mestadels under varnicg och hot a straff: dat eller det skall du icko göra. Mean oför märkt bifinnes barnet hafva öfverträdr det gifna budet, och vid medyve andst häraf stängas äfven de: första stu!d.ösa para zom medyve