Palici Klä mea murstonl OCU VIRTaUROT, UCK Sdsom staffage finner han blomstrande skönheter som hvila framför sina löfbeskuggade hyddor och omgifvas af betande bufflar och får. För en historiemålare, som vill studera det gamla patriarkaliska lifvet, framställer denna trakt, likasom ur fornålderns fjerran, de gamla herdestammarn, som oupphörligt tåga omkring i sina gröna gräsöcknar med sina lättflyttade hyddor af rödmålade och gallerformigt förenade spröt, betäckta med tältduk af kamelhår och ull, medförande på den eviga vandringen sina husgudar af metall och sina talrika hjordar. Högst uppe på de branta klipporna, eller mellan jettebergens klyftor väntas bataljmålaren af kraftfulla hjelteskepnader, väpnade med båge och pilar, breda dolkar och långa spjut, samt klädda istålpan-: sar och harnesk och med sandaler af buffelhud, alideles som de hade blifvit beställda att inför samtidens ögon återkalla forntidens och medeltidens heroer och riddare. Likaså erbjudes här åt genremålaren, i det af en naif naturpoesi uppburna hemlifvet hos dessa stam-l: mar, åt arkilekturmålaren i de från forntiden ännu bibehållna templen och palatserna, åt marinmålaren vid Kaspiska och Svarta Hafvens romantiska kuster — kort sagdt åt hvarje vän af det stora och böga, i rena och underbara naturföreteelser de outtömligaste ämnen för konstnärlig uppfattning. Det hör emellertid till sällsyntheterna att en konstnär företager sig att omedelbart göra naturen och lifvet i dessa trakter — de stor? folkvandringarnes urkälla, till föremål för konsten. Detta är dock hvad hr Kiesewetter gjort. Från Berlin tågade han först hit till norden, och härifrån genom det europeiska och asiatiska Rysslands vida hedar till Kaukasien. De märkvärdigaste bilder han återfört äro kanhända de som framställa den eviga elden vid Baku, och den ännu der sedan Zoroasters tid fortsatta elddyrkan. Vi anföra derom hvad hr Kiesewetter sjelf berättar i sin på svenska skrifna förklaring: Vid Kaspiska hafvets kus er, på halfön Abscheron, som bildas af Kaukasiska bergåsens östliga utgreningar, befinna sig talrika saltoch naphta-källor; och på åtskilliga ställea framtränger genom jordytans springor och hål en oljebildande gas som födes i djupet. Denna gas bränner redan århundraden öfverallt, hvarest den antingen tilfälligtvis eller med afsigt blifvit antänd, och de många lågorne, hvilka oupphörligt med ett bländande rent sken lösgöra sig från den hemlighetsfulla underjorden, förete en den härligaste anblick. Pi något afstånd ifrån den af Perser bebodda fästningen Baku finnas de talrikast. Smekta af sakta vindsr hoppa och leka de, utan att tröttna, åt alla sidor med de behagligaste vändningar och tyckas, simmandae med sina smärta och lediga figurer i den renasta ether, vilja aflågsna sig ifrån deras lifskälla, under det att de knappast vidröra marien. I behaglig kontrast med det bländande solljuset återgifva de ea mild rodnad och, ibland klart upp lysta föremål, låta d23 knappt förmärka sin spökaktiga tillvaro. När solen aflägsnar sig, framträda de med starkare ljus; ech omgzifva sig någon tid med en klar azurblå skugga. Ofta lyckas det lågorna, att stegra sig ända tilll purpurrödt, hvarmed de lingt bort färga alla föremil; då smyga sig, ännu ianan natten inbrytear, kraftiza gröna fårgskiftniogar in i da obelysta delarnoe. för att bringa lågornas dristiga lek i harmoni mad naturens eviga Iazar. On natten känner man sig, midt u!i ett skugglöst haf a? ljus, besynnerligt till mods. Lågorne förfölja den främmande kroppsn med sina glödande tunzor och, hvarthän han vänder sig, uppblossa andra under hens fötter. essa lågor, dagens miida skönheter, blifva nattens furier när regn och storm träda i kamp med dem; da böja sig för stormens styrka, men vika likväl! icke från stället. Strömmar ef regn, som nedgjuta sig öfver dem, bortsända de, hvisande och fräsande, såsom vattenångor. On det också lyckas stormen, att döda någon af de minsta lågorn3, en glödande kyss af någon syster kallar den tillbaka i lifvet. Naturbara hafva i alla tider tillbedt dessa lågor såsom gudomliga väseaden, och äfvenledes nu ba fiaaa sig här eiddyrkare fråa Indien, hvilka, såsom pligrimer, färdades hit fråa deras aflägsna hemland för att iida och bedja på detta heliga rum. D hafva byggt åt sig ett kloster och omgifvit detsam ma med-en hög mur. Rundt ikring, inom muren, så deras celler. med flata tak, bredvid hvarandra och blda en gårdsplats, i hvars midt eldtemplet bsfinner siz, hvaruti den största af lågora2, gudomen sjelf, uti en vasformig fördjupning skyddad mo: hvarje missöde, evigt bibehåller sig ren och klar, simmande på en blå eiher. Menoniskor och djur få dröja i närheten af dess härlighat; men dea, som vågar vidröra den, han grip2es och måste lida helvetets qval. Ingången ledar genom en byggnad, i hvars öfre rymd gästrumme! befianer sig; emellan detta och templet brinner den eviga offerlågan. Framför templet finnes en stådse glödande ugn, som alltid är järdig att grädda brödet för de troende och värme deras mat. I dess innardöma spruta en mängd lågor fram emellan stenarna, som upphetta det yttre höljet. Af den tyska dagboken inhemtar man huru konstnärn ankom dit cch buru han mottogs: Sant om aftonen — säger han — red jag med en viss skygghet genom porten, för att hos eldens dyrkare utbedja mig tak och skydd öfver natten. Dot bländands eldsken-t omgaf mig på alla sidor Bakom mig, på ingångsportens platta tak, dit gasen lades genom rör, brann en väldig liga; framför mig, i etdtemplets hörn, lågade fyra flammor af det heliga ljuset och utstrålade åt alla hill ur det öppna temp!et. En flod af glans strömmade fram ur de he:igas celler och från murarna trundtomkrisg. Hänförd af den storartade syner, vågade jag icke väcka de fromma invånarne; jag fruktade äfven att likt en bländad fjäril störta ned i någon af de många eidarne. Då ljöd oförmodadt ett rysligt tjut och från ssilda håll framrusade fyra oantliga hundar emot h mig. Hastigt kastade jag mig till marken; ty jag bade på förhand fått veta att dessa fyrbenta tempelvaktere äro inöfvade att icke anfalla någon liggande nenniska. Da stadnade ock genas:, på något afstind ån mig, men fortforo att tjuta. Ändtligem frem e en annan fizur, utan skugga och utan beenarast liknande ett benrangel, som endast var betäckt med ett mörkbrunt skinn. Den vacklada sakta fram till mig, tystade hundarre, grep min hand med sina knotiga finsrer, och förde mig midtigenom ljushafvet till en af cellerna. Här satt öf epresten sjelf, midtemellan tra lågor, som omgålvo honom med ett magiskt skimmer. Afven hans hy var brun, som en ez7P rmumies, eller som de rycka koastnirerna måla sina helgonbider. Påhaens raxede hufynd satt en turban, och hans knotiga lemmer omfladdrades af en snöhvit mantal. Han satt med korslarvda ben på en norsisk matta och vr verat