Aftonbladet – 25 september 1850, sida 2

los af br Ignell, och då väckte ett betydligt uppseende. Flere orsaker bidrogo härtill. Först och främst utgjorde sjelfva hr I:s namn en borgen för att något nytt här vore att förvänta, emedan man kände att han en gång från ett visst håll varit utsatt för en art förföljelse; för det andra måste också föreläsningarnes angifna ämne innefatta något tilldragande i och för sig, då man, oaktadt samma sak utgjorde hufvudföremålet för de veckliga föredrag man från alla predikstolar ständigt afbörde, dock nu boppades få se den belyst från ännu klarare håll. Detta slog i synnerbet in i början. De föra sta föreläsningarne — 1) Inledningen; 2) Guds ord och .hans egenskaper; 3) Christi person — bevistades af en så talrik publik, att hörsalen vid Brunkeberg endast med möda rymde den. Utom all tvifvel förtjente hr I. denna uppmärksambhet. Hans föredrag, utan att vara egentligen vältaligt, än mindre anlagdt på klingande fraser, flöt klart, varmt och i många fall bastämdt. I fjerde föreläsningen om den heliga Andan och Treenigheten spändes uppmärksamheten i visst fall till sin högsta grad, emedan hr I. här framställde. ämnet från en sida, som just icke månge bär förut vågat. Alven i det nu tryckta (se t. ex. 2 h. sidd. 9 och följ.) igenkänner man unitarien Cbanningg öfversättare; och man läser här (sid. 15) yttranden som dessa: shon (Treenighetsläran) är en lära icke ailenast mot allt förnuft, utan ock mot Guds skapelse, utlät sig Luther om densamma.n Då Luther sjelf här citeras, måste det låta böra sig; emellertid utvecklas saken i det följande till betänkligheternas häfvande, på så sätt, att det uppvisas buruledes de begrepp, som från början lågo i treenighetsläran, sådan hon först uppkom, sedermera småningom utdött och försvunnit, hvarefter slutligen helt andra föreställningar blifvit förknippade med de ursprungliga , i Symbola befintliga, ordalagen. Denna utveckling har onekligen en stor betydelse för kyrkoläran, emedan hela dennas sätt att deducera försoningen 1 sin grund beror på treenighetsdogmens uppfattningsform. Hr I. har, ifrån sid. 17 till 22, en ganska innebållsrik undersökning om den grund denna lära har i bibeln, och hvarvid ban medsamma kommer till betraktande af hvad man skall förstå med den heliga andan, (kyrkans böcker säga eljest: den Helige Ande — hvilket i sjelfva verket icke utgör allenast en grammatikalisk divergens, d. v. s. en olikhet i skrifsättet, utan har sin betydelse i och för sjelfva den mening af personlighet, som kyrkan häruti lägger, hvaremot hr I. bestrider, att bibeln någonstädes yrkar att vi nödvändigt vid den ifrågavarande andan måste tänka oss en distinkt personn). — För att återkomma till sjelfva föreläsningarne, blef förhållandet, att ju mera hr I. inträngde i bottnen för de thbeologiska distinktionernas, d. v. s. i medeltidens Scholastiska system för salighetsläran, ju mindre tycktes åhörarne vilja vara med; enär vissa ämnen och föreställningar numera verkligen befinna sig derhän komne, att man helst lemnar dem åsido utan att ens vidare vilja höra dem omtalas. Detta minskar emellertid icke hr I:s förtjenst om utredandet af halten och uppvisandet af grunden för så många påstådda satser, hvilka antingen icke alls finnas i bibeln, eller dock ej stå der så, att de derur dragna konseqvenserna -behöfva följa. Det vigtiga resultatet af bans föreläsningar är således bevaradt i de.nu utgifna häftena, emedan deras innehåll bättre egnar sig till begrundning i studerkammaren, der man har rådrum att tänka öfver ämnet och tillfälle att efter behof rekapitulera vissa sidor, än i ett auditorium der slikt icke låter sig göra. Ett annat och måhända i sin mån ej mindre verkande skäl till publikens glesnande vid de sednare föreläsningarre låg väl ock i hr I:s egen fråmställning om beskaffenbeten af Christi person: ett ämne, som han redan började i tredje föreläsningen, och hvartill han naturligtvis som oftast i det följande återkom, men hvilket han likväl aldrig synes hafva lyckats så tillräckligen göra klart, att åhörarne öfverhufvud dermed funno sig fullt belåtne. Orsaken härtill, åter, bör väl förnämligast skrifvas på detta ämnes alldeles egna svårighet och dunkel i sig sjelf; men har troligen också sin grund i den art af thelologisk. skola, hvartill hr I. visat-sig höra. Denna skola kan icke lätteligen karakteriseras i några få ord; men så mycket torde utan orättvisa derom kunna sägas, att den står ungefär midtemellan gåmmalt och nytt. Häraf måste följden onekligen i vissa hufvudstycken blifva, att denna skola å ena sidan förkastar mycket bland det gamla (och till återtjenst sjelf förkastas af detta gamlas anhängare); men å andra sidan likväl ej tar steget ut till det nya, hvartill tidebvarfvet dock hunnit, och således i detta hänseende förekommer något a..tiqverad. Intretset blef icke destomindre mot slutet ånyo ganska stort, då hr I. i ellte föreläsningen behandlade den vigtiga frågan som kyrkan, Han kom här till ganska afgörande — säkert i mångens öron skärande — yttranden, såsom t. ex. då han säger: Kasta vi pu härefter en blick på den cbristna kyrken, sådan hon i närvarande stund är, så kan man fråga: År hon densamma? Är uti henne den arsprungliga cbristna andan att igeokänna? Ar ens I något och bland hvilset af de minga särskilda cyrkosamfund, i hvilka nu den christna kyrkan är lelad, den ursprungliga christba an: an förnimbar? )ch, kan man ytterligare fråga, om nu den anda, om ifrån början gaf upphof åt den christna församingen, var helig, har denna anda under kyrkans ortfarende lopp bevittnat sig såsom sådan? Uti den samla Apostolisva bekännelse, som ännu söndagligen öreläses, heter det: Vi tro ock på den Heliga Anda, en helig allmännelig kyrka. År helighet då en sgenskap, som vi med skal må tillägga den christna cyrkan, sådan hon nu är och sådan hon historiskt vittnat sig ? Sedan vi således med några ord i allmänhet yttrat 0:s om de Ignellska föreläsningarnes mottagande af publiken, då de bötlos, skola oe mr mana cClåävalå