yckt djelfvulen, och med densamma hans makt öfver menniskorna. Nedanföre ser man ännu två fotspår, som under den häftiga striden intrycktes djupt stengolfvet. Skulle — så förmäler legenden vilare — det hända en gång, att den b3vakande flamman sloc-nar, och djefvulen således åter bemäktigar sig sin eldgaffel, då återvinner han med den äfven väldet öfver jordens syndiga barn. I cellens fond, ien nisch bakom altaret, hade man uppklistrat en mängd med vattenfärger på papper målade bilder, som visade helgonen i himmelen, i de mest olikartade lycksaligtetsställniogar, och till belöning för sin fromma vandel iklädda brokiga drägter. Nedanför dem, på ett slags estrad, dit tre treppsteg leda, stodo några brokigt målade skria, jemte en stor vattenflaska af läder. På trappan låg en matta och på den stodo små afgudabilder, mellan hvilka lågo snäcktrumpeter, klockor och annat heligt redskap, hvarisland en regnskärm af hvitt siden, till tak åt gudarne under resor i regn och starkt solsken. Jag hade klädt mig efter persiskt bruk, för att likna de infödda och framställa mig som mohamedan af Schiitiska sekten; ty denna troslära är den som berskar på Abscheron, utanför eldtemplets klosterområde. En lång kamelhårsmantel, med långa är. mar och ståndkrage, betäckte mina skuldror, och en sexton tum hög pelsmössa med vid tofs mitt hufvud. I dot röda skärpet, som omgjordade mina mångveckade benkläder, satt det här vanliga vapnet: Tschergess-dolken med buffelhornsfäste. Vid inträdet i cellen bortlade jag likväl dolten, till tecken af fred. Öfverstepresten drömde vaken, försatt i den djuoaste hänryckning af sitt opiirus. Fyra andra eldprester voro tillstädes i klostret; de hade alla församlat sig för att se främlingen. Jag förkunnade mig vara utsänd af en bland jordens mäktige, som nerrskar öfver en stor del af zorden, för att troget och sannt afbilda det ryktbara klostret Atyrchka, jemte nejden deromkring, äfvensom de heliga eld oresterna sjelfva, och derigenom göra samtiden besant med deras utseende, samt bevara deras beröm it efiertiden. J skåden, sade jag, en af de nordiske män, som innehar konsten att genom ljus, skuggor och färger rycka bilderna af naturen och menniskorna undan förgängelsen. Såsom bibehållandet orincip genomtågar jeg verlden. På mer än tio å: nar jag icke sett min hembygd; jag har hos vilda olk åtnjutit mycket godt, jag har bland de bildade uthärdat mycket ondt. Låfvad vare den eviga elden, ut jag ändtligen ser mg i dess rena bibehållande slans och hos dess fromma prester ! Bevekt af mitt tal, uppstod en af gubbarne, tog rån trappan framför nischen en liten skål med kandisåcker, och gaf mig deraf att äta. ÄÅ min sida drog jag nu, ur mina vida fickor, också fram såcker, mer tillika 16. Genast spring en af de fyra efter ev iernkittel med vatten och satte den på stenarne öfver en af lågorna, och inom få minuter kringdoftade oss ångan af ett ägta karavan-te kring hvilket vi snart slöto oss tillsammans i en förtrolig krets, för att dricka det ur träskålar och lerkärl. I sofrummet, som derefter anvisades mig, var en upphöjning af sten, bestämd till härd, emedan också på den fanns en eld; men äfven till sofplats, hvarvid den eviga lågan utgjorde en väktare åt den inom en dörrlös port slumrande pilgrimen. Presterne, åtföljde af hundarne, tågade härefter i högtidlig procession förbi denna port, till templet. Ea af fresterna blåste härvid på trumpetmusslan de mest glla ljud, de andra tre mumlade, vid pinoglet af små klockor, en bön, som endast lärer kunnat uppfattas af gudarn2; de dresserade hundarna instämde på sitt vis, msdelst ett förfårligt tjut. En af dem, som tycktes brista i nit, bragtes genom en kraftfull spark af en bland presterna i förnyad verksamhet, Efter denna ceremoni inträdde allmän natiro. Jag ade mig på härden, med pelsmössan till örongott ochlanförtrodde mig åt den fixmmande väktarens hägn. Morgonen derpå hade öfverpresten vaknat ur sina nimmelska drömmar, och satt snart i lugnt allvar ramför mig, för att Jåta afteckna sig. Utom den hyvite nantein hade han för detta ovanliga tillfälle smycvat sig med randiga benkläder. Framför honom tod ru en vattenrökpipa med ren tobak. Bredvid nig sjelf ställda man den lilla skålen med kandi åcker, hvarmed jag nu efter behag ägde att stärka nin flit. Småningom framträdde på mitt utkast fversteprestens rynkiga panna, hans insjunkna kinder, ch hela benranglet. Jag nåstan fruktade att visa vilden för urbilden. Han vet icke, sade jag för mig jeif, hur fal han är, och de fula hafva alltid gjort nig som porträttmålare det mesta bryderiet. Men fverstepresiens lugn lät icke störa sig af hvad han åg; han betraktade länge, med oafvänd blick och ivarsam uppsyn sina anletsdrag, och tog till slut rejongen sjelf i hand, för att derunder, på sina örfåders urgam!a språk, skrifva sitt namn och sin irda titel.