Aftonbladet – 20 september 1850, sida 3

termiddag, — den 25 Mars. De förut svällande segeln förslappades. Flagg och vimpel fladdrade icke mer, utan bängde såsom brutna bloramor. Full vindstilla, ingen rörelse mer, utom skeppets sakta vaggning. Också denna slutade med vågornas lif. Hafvet jemnade sig till en stilla insjös lugna spegel, som till och med på det trognaste återgaf skeppets omvända bild. Lorenzo Bosich, visserligen annars en samvetsgrann romerskkatolsk kristen, och ifrig deltagare i de föreskrifna bönerna, anropade alla afgrundsandar, ehuru det var aftonen före skärthorsdag eller, såsom italienarne säga, den heliga thorsdagen. Men ingen af de anropade demonerna bekymrade sig om att lossa bojorna på vindarnes andar. Passagerarne voro likväl vid godt mod och förnöjde sig ända till långt efter solnedgången af det ovanliga skådespelet af en dödsstilla ocean. VIL MARINA SIDERNO. Först efier midnatt uppblåste en ny vind; deck var det den glödande förödelsebringaren för hvilken mnespolitanerna bruka til!sluta dörrar. och fönster. Uppflygande ur Afrikas heta sandöknar, plöjer han med långa, mäktiga vindstötar hafvet ända till botten, förbränner virfältens unga grönska, och nedstörtar dundrande laviner från Helvetiens isberg. Hans styrka steg från minut till minut. Lorenz Bosich med sina matroser hade fullt arbete. Deras rop till hvarandra, stormens och vattnets dofva buller, skeppets slingring, förjagade snart de sofvandes: alla morgondrömmar. Flera af de förskräckte framkröpo i mörkret för att få veta hvad som var på färde, Lorenzo Bosich gaf dem den trösten att stormen skulle aftaga mot eryningen. Men, likasom hade ödet bestämt att hvarje gång göra våra profeter till lögnare, ökade sig stormens häftighet vid soluppgången. Austria knakade i sina fogningar. Vågornas brus, varubalarnes dofva rullande gjorde äfven den modigaste rädd. I kajutrummen störtade alla husgeråd omkull, och reskoffertarna vältade sig i alla riktningar. Då iogen der var säker för lifvet, räddade sig hvar och en upp i det fria. Den uppgående solen glödde, likt en jernkula, som