Aftonbladet – 20 september 1850, sida 2

Gödt, sir. Förhetsa er ej! Lägg ni an. Jag räknar ett, tu, tre. Vid tre skjuter nilv Med dessa ord höjde Fortunatus pistolen, räknade med hög röst och drog sedan armen hastigt tillbaka. Engelsmannens skott brann af. Hvad betyder det? skrek denne i vredesmod. Ni bar ej tryckt af. Spela här inte någon Grandison. Lögg an. Jag har förfelat er.n . Jag tror inte det, ty blodet strömmar varmt utför halsen, tycker jag., : Sehweizaren berörde vid dessa ord sin nacke och drog fingrarne blodiga tillbaka. Sir George sprang fram; han fann rockkragen och halsduken sönderskjutna och straxt öfver axeln ett tumslångt-sår. Medan britten var sysselsatt att stilla blodet och förbinda det lätta såret, ropade han den ena gången efter den andra: Jag lyckönskar er, att kulan ej gick ett tum djupare.n Ganska .vänskapsfullt! Jag skall aldrig glömma er och Judas Iskariot. Ar jag ännu feg? Nej, på min ära, ni är en hedersman. Men jag är skyldig er upprättelse. Besvara skottet., Ingen ny dårskap. Jag vill ej spöla komedi och med afsigt förfela er; ty hvad jag sigtar på, det träffar jag. Sir George sprang tillbaka på sia förra plats och ropade: Nå, sigta och träffa då! Här står jog er bra till hands. Han antog vid dessa ord den virdslösa eller beqväma ställningen af en man, som har något likgiltigt att berätta. Han slog armen kring den tumstjocka stammen af eit olivträd, och sålunda stödd eraot trädet, kastade han det ena benet öfver det andra. Ni ryggar ej, sir?, frågade schweizaren. Inte en hårsmånl! var svaret. Gif akt, sir! ropade Linthi och sigtade. Det gäller ert stödl Skottet trycktes af i samma ögonblick: engelsmanner störtade åt sidan och tumlade till marken. Han höll ännu i famnen, till sin egen förvåning, det stycke af stammen, hvaremot han hvilat. Kulan hade farit djupt genom det mjuka trädet, splittrat stammen och, då händelsen likväl ej skulle sluta utan olycka, hade i fallet brittens hvita