Aftonbladet – 17 september 1850, sida 2

andra materialiers anskaffoing, bestriddes på prinsens egen bekostnad. AÅrfven inrättade han af egna medel en hög e klass för undervistingen, hvaruti underoflicerare, som gjort de mestavetenskapliga framsteg, blefvo intagne. För officerare i garbisonen föranstaltade han föreläsningar i militäriska ämnen. Parolle-dagarne, d. v. s. två gånger i veckan, -xaminerade han sjelf officerarne i exercisregiementet och fälttjensten. Sjukhusens förbättrande utgjorde hans älsklingside. För militärers och borgares barn af begge könen inrättade ban 18035 ett institut, hvartill ban af egna medel köpte en egendom, hvilken -han 4810 skänkte till inrättningen. Den ständigt anlitede gifmildheten förorsakade väl understundom, att utgifter och inkomster icke alltid motsvarade bvarandra; öch det inträffade ej sällan, att, när en nödlidande nalkades honom med ansökan -m bjelp, ficks svaret att återkomma nästa månad, då prinsens månadsgage skulle utfalla. Uti Fredricia, der han en Jängre tid vistats, hade han en mängd pensionärer ). Hans lefnadssätt stämplades af den enkelhet, som är oskiljaktlig från en verkligt stor och upphöjd karakter. Sin menskliga utsida utspökade han ej med fålängligt glitter och ville ej nedlåta sig att fånga menniskor på limpinnar eller genom att slå dunst i deras ögon. Omkring sin person ville han framförallt se dugtigt, årbetsamt och hederligt folk; byvarföre väl ingen prins stått mer öfvergifven af s. k. hofnarrar än han. De vågade ej ens krypa upp till hans fötter, i fruktan för sparken. Det var honom omöjligt att med skenfagra men tomma löften göra sig bebaglig eller att gå förtjensten förbi och att omhulda odågan. Smickret upptogs af honom alltid med ovilja, och smickraren sjelf kunde aldrig påräkna annan liqvid för sin förbjudna vara än ett tydligt uttaladt förakt. Pag. 45: Under prinsens vistande på Augustenburg hade jägeribetjeningen i slottsparken påträffat en tjufskytt, då denne som bäst var sysselsatt att smyga sig bort med en skjuten råbock. Då ofoget inberättades för prinsen, svarade ban erdast leende: låt den gode mannen mans behålla sin bock, den kan behöfvas i soppan. Prinsens afsky för sqvaller och förtal gaf sig ofta tillkänna. Man skall sjelf vara gemen för att oombedd sysselsätta sig med gemenheter, brukade han säga. Då han som ståthållere i Norte ej kunde undvika att: komma i beröring med tasslare och bakdantare, de der med uppfångadt eller sjelffabriceradt nyhetskram ville ställa sig in hos öfverheten, hände ej sällan. att prinsen midt under rapporternas afgifvande tvärt cch förargad afbröt: men den saken angår mig ju icke? Så hade en dag en af dessa kolportörer ipberättat för honom, huru en namngifven skollärare nog fritt och förvillande brukade yttra sitt tvifvelsmål cm döpelsens rätta bruk i enlighet med Skriftens anvisning, wnder tillågg: att sådana villosa:ser mebnligt kunde inverka på ungdomens religiösa åsigter m. m. Prinsen svarade: herre, jag har aldrig åtagit mig att ransaka andras njurar. Pag. 31: Om afresan från Svinesund berättar Adlersparre, att, då prinsen skulle stiga i vagnen slöto de norska bönderne en ring om honom och hindrade bans uppstigande. En gammal man klappade honom på axeln och sade: hvarföre öfvergifver du oss? Jag tror ej vi kunna släppa dig, så kär har du blifvit 088. Ja, du är en Guds man. Stora tårar rullade utför prinsens kinder, och han kunde ej få fram ett enda ord, utan lade sin bard vältaligt på bjertat och blickade åt bimmelen. Slutligen öppnade sig hopen tyst, som på ett gifvet tecken och prinsen uppsteg i åkdonet alldeles tillintetgjord sf rörelse, . under det uttryck sådana som dessa gåfvo sig luft bland de församlade: Trifs du ej i Sverige, blir du ej ycklig der, så vänd åter till oss, och vi skoa bära dig öfver fjällen. Gud välsigne dig, du oförliknelige; glöm oss ej, vi skola aldrig glömma dig! Den första halfiimman satt prinsen tyst i vagnen, luted emot ryggstödet och med igensiutra ögonlock. Han liknade en bedjande, gen m bvars själ strömma stora och beliga föresatser. Öfver hans bleka anlete spred sig ett förklariogssken, sisom när efter en stormig afton månen, framgår och lyser sin frid öfver den stilla nejden. : j De första ord, med hvilka prinsen bröt tystnaden, voro desea: det gifves ingen större fröjd på jorden än den att se sig älskad af redbara menniskor. Jo, E. K. Högbet, svarade Adlersparre, den att veta sig förtjena att vara älskad och att hafva uppfyllt sin pligt. Sin pligt uppfyller egentligen ingen, och minst någon af dem, som försynen ställer på ansvarsfulla platser, återtog prinsen, men tillade derefter: säg mig, tror ni, at svenska folket skall lika väl förstå mig som det norrska? Hos edra landsmän är man van att se lysande talanger på tbronen; bos mig komma de blott att fiona en redlig man och en god vilja under en simpel yta. Men nat och deg skall jag bedja Gud, ati han bjelper mig, och då går det noz. P-g. 119 och följande innehålla en beräitetse, som visar huru ogerna prinsen ville besvärå allmogen med kungsskjutser: Innan dem oyckliga tesan till Skine hsde krocprinsen bestämt kvilka af hans Uppvaktning som borde vara honom följektiga, nemligen: kammarherren grefve Sparre, adjutanterne Holst och Forsell samt handsekreteraren Kuliberg, och äfven uppgjort en berskning af det antel bäsar, H. K. Höghet rodde sig för sin fortkomst beböfva, hvilket antal ptinsen ansåg sig kunta inskränka till 10 å 42. Emellertid hade tjenstförrättende riksmarskalken bh. exe. grefve Fabian Fersen (tiksmarskalken grefve Axel Fersen åwjöt tjenstledighet) i detta hänseende uppgjort en annan kalkyl. som upptog det för tbronföljarens resa erforderliga hsstantelet till långt högre. Dä denna kalkul till granskning förelades HK. Highet, fann han dersamma alltför bög och, under då påstående bråda tid, alltför betungande för den -kjutsskyldiga alimogen. Hans Kongl. Höghet b3fallde handsekreteraren Kuilberg att till grefve Fabian Fersen framföra H. K. Höghets önskan om förminskning af det ifrågavarsode öfverslaget, såsom slför högt tilltaget, och att, å H. K. Hörhets vägger, deri begära rättelse. Grefve Fabian Fersen svarede körft och vresigt: att en kronprins icke kunde flacka (!!!) landet ikring såsom eh perticulier, att prinsen vore tvungen (!!) att represeniera uader resär, ett ge middagar och soupber, för hvilkas bereende fordrades ea vidlytig köksattira!j, och för Mikes serverande en betydlig uppsättning af glas, vo-tlin och siMver vöreaf nöden, hvilketallt jicka sunde förtskeffås utan ett större antal hästar,. Sla:et blef, att hästantalet, på H. K. Högheis särskilda armalan hostKonusgen, betydligt nedsattes: Hved kunde möjligtvis ligga under debua hr grefve Fersens rootsuäfvigket, då friga var blou att i en smisak rätta sig efter pinsens önskan. och helst Tr denna JU endast ver en vacker omtar ka för det sepom olämpliga skjutsförfattningar ändecs tillräckigt hårdt beiuogade folket? Vi känra, ati nästen ingen medborgerlig pligt af allmogen uppfylies med micd:e håg än skjuissyldigheten; och att denza landsplåga, särdeles under 5åvingsoch bärgningstiderne, vät et tryckande och obilligt fördelt ordt, som efia b droger att förmörka den trälende böndens ekonomiska utsigter. Gus:eaf III och bangs bröder hade alla genom sitt flackaode omkring i landet gjort . uagsskjutsen till en skott-talia för jordegarens rättma. iga, förbanneler. Så gteraz svenska bonden ser sin kuorung, ger hen sig treligtvis den nåden, om ögonfignaden kel! batslasg med att spinna dea tröt a och utmagrade hästen från pogen eller sädselasset för avi A Da flesta ar dessa u. pif.er äro Lemtade från ett