Aftonbladet – 13 september 1850, sida 2

uppleanter, återvaldes. RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. En sergeant vid Svea artilieri vid namn Petersson hade en afton varit i Humlegården och vid itgåendet derifrån blifvit slagen så illa i hufvudet tt han dånat. Om saken pågår nu undersökning id rådstufvurättens 4:de afdelning. dj Då målet första gången förevar berättade Petterson, att han vid utgåendet kommit att med foten frivilligt stöta till den krycka, hvarpå skoarbetaren .ärlsson, som är ofärdig, stödde sig. Denne hade då ned otidigheter öfverfallit honom och en stund derfter, sedan Pettersson åter varit i rotundan och utått, bakifrån gifvit honom ett slag vid örat så att ettersson deraf störtat framstupa. När Pettersson enast sprang upp igen, hade skoarbetaren Carlssons roder, poliskonstapeln Carlsson, framtagit en kort, jock käpp ur sin byxficka och dermed gifvit Petersson det slag i hufvudet, hvaraf. han afsvimmat. Skoarbetaren Carlsson var ensam på svarande. silan. Hans broder hade inställt sig vid rätten, men ter aflägsnat sig. Den förre berättade nu, att då Pettersson sparkat till hans krycka, hade han gjort Pettersson föreställningar, hvarpå denne skulle hafva varat ohöfligt. Då de ånyo sammanträffat, hade Pettersson förnyat tvisten och gifvit Carlsson några kymford, hvarvid denne tilldelat Pettersson ett slag rid örat med handen, så att han kullfallit, och då an åter uppstigit, ett slag med kryckan i hufvudet. Carlsson fritog helt och hållet sin bror och angaf ridare Pettersson att hafva varit öfverlastad. Tvenns vittnen afhbördes. fö En hästgardist, som berättade, att då han kom Tumlegårdsgaten framåt hade han, utan att höra len föregående ordvexlingen, sett skoarbetaren Carlsjon slå till Pettersson, så att han föll omkull, samt tt då Pettersson uppsteg, poliskonstapeln Carlsson ned en kort, tjock käpp tilldelat honom det andra laget i hufvudet. Vittnet hade då vändt sig till voliskonstepeln och fråga:: År ni polisbetjent och nandterar folk på detta sätt? hvilket poliskonstapeln besvarat med ett hugg efter vittnet, som dock undvikit slaget och derpå vändt sig till närvarande polisbetjenten Larsson, som stod och skrattade åt uppträdet, med en förebråelse derföre, att Larsson icke tog den misshandlades parti. Larsson hade då aflägsnat sig. Vittnet ansåg att Pettersson vid tillfäller varit lika nykter som inför domstolen. Larsson tog på sin ed att Pettersson varit öfverlastad, och uppgaf som skäl för denna åsigt att Pettersson raglat. För öfrigt vittnade Larsson i öfverenssiämmelse med den berättelse Carlsson afgifvit, Hr rådman Schönmeyr förehöll Larsson hurusom det varit hans pligt att söka skydda den som blefve öfverfallen, och Larsson hade intet annat till sin ursäkt att förebära, än att han gått efter gevaldiger Beckström. På Petterssons begäran att få flera vittnen afhörda, derom att han icke varit öfverlastad samt för sakens vidare utredande, uppskjöts målet till annan dag. — Då i går vid Rådstufvurätten åter företogs målet. mellan urmakareutlärlingen Ludvig E. Kahl och urmakaregesällen Bremer, angående försåtligt öfverfallande, förekommo fem af Kahl till vittnen uppkallade personer. Bland dem voro äfven de båda urmakaregesällerna Reuterdal och Christophersen. som tillsammans med Bremer undertecknat den attest, som varit införd i tidningarne, och tagit parti för kronometerfabrikören Söderberg mot Kahl. — De öfriga vittnena voro urmakarlärlingen Olsson och studeranden Malmgren, men det femte, urmakarlärlingen Rosvall, hade ännu icke fyllt 45 år och blef derföre icke afhördt, icke ens utom ed, ehuru käranden sådant yrkade, med afseende derpå att angifvelse skett för förbrytelse af grof art. Då intet jäf emot vittnena anmäldes, fingo de fyra aflägga eden och hördes; dock ville Cbristophersen slippa edgång, under uppgift att han hade sig intet bekant, men ordföranden förklarade att detta skulle visa sig sedan han svurit. Reuterdal förklarade på frågor, att han icke innevarit på Söderbergs verkstad då Kahl der anmälde sig för att erhålla sina kläder, och icke heller då Bremer återkom från att bafva åtföljt Kahl till rummet, der kläderna förvarades. Vittnet uppgaf sig icke hafva hört Bremer omtala att han slagit Kabl. Christophersen uppgaf att hin varit inne på Söderbergs verkstad, då Kahl dit inkom, och hade då icke observerat att Kahl varit på något sätt skadad i ansigtet; likväl hade han icke heller så noga betraktat Kahl. När Bremer återkom; berättade vittnet, hade intet tal varit om att Kahl blifvit slagen, åtminstone så vidt vittnet kunde piminna sig; ieke heller hade vittnet efteråt, så vilt det kunde minnas, hört Bremer omtala att har slagit Kahl, hvilket också kunnat hafva sitt skäl dewti, att vittnet och Bremer den tiden icke voro så toda vänner. Olsson berättade, att då Kahl komroitill Söderbergs verkstad, hade han varit oskadad i ansigtet; Bremer hade åtföljt honom bort till rummet der kläderna förvarades. Vid Bremers återkoms: hade RA ar FE a Ao Raa sa ra en eran