Aftonbladet – 12 september 1850, sida 3

ellsicke kantig, sade Sophie. MHvarje tillfällig ställning var ett studium för en bildhuggare — och aldrig bar någon med mera skäl det milda namnet Grace. Hennes djupa, tankfulla blå ögon skuggades af mörka långa hår, som hvilade på en kicd, hvars högsta färgskiftning aldrig öfvergick skezet på en hafssnäcka; de fira ansigtsdragen och det rika, mörka håret gåfvo henne detta så sällsynta och så ocbeskrifiga uttryck af klarhet. Sådan var dena familj, af hvilken naboben Jacob Medway var ämnad att blifva en medlem. I mrs Medways förmak var familjen samlad för ait emotisga den väntade gästen. Sophie satiriserade sin syster cch uppläste den välkomsthelsning, som hon sade att Mathilda hade lirt utantill, då basbgt bullret af vagusbjul hördes, och straxt derpå en högljudd ringvin på klockan tillkönnagaf någons ankomst. Mrs Medway steg upp och gick ut i salen, och nu hördes ljud af kappsäckers och resbagages intransporterande, och derpå steg den rike onken, insvept i kappor, ur vagnen, välkomnades af mrs Medway, cech visades genast till sitt rum, der man giort alla tillredelser för hans beqvärmlighet. Han hade en färgad betjent och så mycket b-gege som Mathilda någonsin väntat, men ingen favorit-spa elter papegoja h:de ännu visat sig. Nå väl mamma, hurudan är han? ropade båda döttrarne i ett andedrag, då denna åter inträdde i rummet. Ni får nu sjelfve dömen, svarade hon. Han tyckes likväl icke vara plågad af gikt, ty han gick raskt in i salen, och hans röst är behaglig och på inte vis knarrig. ,Sålunda får Mathilda kanhända alls icke det söjet att agera martyrs, utropade Sofis skratande; ;hennes honungsvalten kommer att surna