Aftonbladet – 12 september 1850, sida 2

het mot förslaget blifvit utspridt, och hvilka i sådant fall mest varit orsaken dertill — man vet huru lätt de orimligaste rykten komma i omlopp — vet man att ett sådant rykte cirkulerat temligen allmänt, likasom det ännu bestämdare berättas, att Kronprinsen vid pågot offentligt tilifälle skall yttrat sig deremot. Vi tillåte oss derföre uttrycka den tankan, att om H. Maj:t lifligt nitälskar för förslagets framgång, så vore ingenting lämpligare att befordra densamma hos alla dem, hvilka gerna följa Konungen, än att H. M:t begagnade ett och 2nnat tillfälle att tillkännagifva, det H. M:t äfven personligt intresserar sig varmt för antagandet. Några sådana förklaringar upprepade skola vara tillräckliga att nedtysta sådana omlöpande historier, som att Konungen skulle anse förslaget icke egentligen såsom sitt, utan blott såsom sina rådgifvares, 0. s. v. Det är all möj!ig anledning att sådana versioner äro uppdiktade. Men en mängd lättroget folk är benäget att alltid lyssna till allt, som har något mysteriöst med sig, och det är derföre begripligt att några positiva, rätt påtagliga yttranden eller handlingar af Konungen här skulle vara af stor verkan. Vi anse ock, att de så mycket mindre vore öfverflödiga, som enhvar med någon kännedom om Riddarhusets sammansättaing, nogsamt vet, att förslaget icke har den ringaste chance att gå igenom hos adeln, så framt ej Konungen lägger inflytandet af sina med allt möjligt eftertryck yttrade önskningar i vågskålen. Också är väl allmänhetens nyfikenhet till riksdagens början förnämligast riktad på att få se eller höra något om konungens tillgöranden i detta hänseende. Vi nämna detta med uttryckligt förbehåll, att icke anses derigenom hafva velat tillråda några våldsamma kraftyttringar, hvilka också förmodligen icke komma i fråga. Se här det lofvade utdraget ur Aftonposten: De konservativa låra minsann icke underlåta att uppställa sin plan, ja, sin disciplinarstadga. Man har i sistnämnde hänseende redan förnummit åtskilliga tecken, hvilka tyda på, att denna plan torde blifva vidsträckt nog. Biand annat har man t. ex. inom presteståndets ledamöter och ifrån sjelfva erkebiskopea hört den föreställningen omsorgsfullt vinpräglas,, att H. M. Konungen personligen, jemte en del af hans konselj, skulle i själ och hjerta vara liknöjda om bifall till den föreslagna representationsreformen, ja man har till och med vågat insinuera något ännu sämre. Att dessa rykten hindra reformens framgåcg, är lika säkert, som att de äro rent af hopspunna af fienderna till all reform, möjligen numera förstärkta af radikalerna, hvilka koka i samma gryta med komservatismen, i den afsigt att få konungens förslag sönderrifvet och förkastadt, föratt derefter än vidare fortsätta en agitation, som uppsör landet och förlamar regeringen. För att icke offentligen tala om den enskilda kännedom beträffande Konungens tänkesätt och yttranden i denna vigtiga fråga, som eljest kan, för den som behagar, af tillförlitliga personer enskildt inhemtas, så finnas för vederläggningen af det ifrågavarande illasinnade ryktet ganska många offentliga bevis. Eller tror man väl, att Konungen och Regeringen, om devarit afvoge mot reformen, skulle så nyligen som skett, och just med afseende på riksdagen, hafva låtit utarbeta och sprida såväl statistiska uppgifter, som andra skrifter, för att upplysa och öfvertyga nationen om reformens oundvikliga nödvändighet och nytta? Skulle Konungen eljest genom ett af dess justitieminister utfärdadt offentligt cirkulär hafva tillkännagifvit, att Hans Maj:t fästade synnerlig vigt dervid, att dot hvilande förslaget blefve allmänt kändt och rätt förstådt ? Eller månne det i annat fall vore eas tänkbart, att, såsom flera af de konservativa och radikala tidningarne berättat, Konungens egna landshöfdingar skulle hafva intresserat sig för en förening till befrämjande af förslegets framgång, ja, enligt hvad man med visshet hört, landshöfdingar, som stå intimt i Konungens gunst, påtecknat listor som i sådant ändamål utgått? Eiler tror man kacske, att allt detta skulle hafva skett endast för att få förslaget förkastadt, hvartill med de nuvarande Städerna väl icke behöfts serdeles mycket besvär om Regeringen låtit saken gå vind för våg? Eiler skulle de förutnämnde Regeringens handlingar betyda och bevisa mindre, än ett löst rykte, hvarför, oss veterligen, någon annan den ringaste gruad icke finnes, än insinuationer från dem af det konservativa eller radikala partiet, som ingenting högre åsyfta, än att genom förslagets förkastande få tills vidare behålla det gamla, och genom den bos allmänheten insmygda giftiga misstankan, att sådant skett med assentiment af Konungen sjelf, blottställa Hans Moej:t inför både Sveriges och Europas folk, inför både samtid och framtid? Detta må tills vidare vara nog, för att för närvarande inför allmänheten öppet protestera mot det lömska ryktet. Det torde dock icke vara nog, för att hos de särskilda Riksstånden besegra det politiska motståndet; men vi förmoda och hoppas, att då tid blifver, äfven sådana ytterligare åtgärder af Regeringen vidtagas, att någon skymt af tvekan om Konungens bestämda och oåterkalleliga vilja och önskan icke vidare är möjlig; och att således den hos troligen ej så få representanter inom vissa stånd gerna sökta ursäkten för en votering mot det hvilande förslaget icke vidare må kunna hvarken uppenbarligen eller ens hkemligen begagnas. Medan vi tala om en plan för riksdagen, törde det ej elier vara ur vägen, att relevera det förhållande, att det Hartmansdorffs-Rääfska partiet på Riddarhuset länge varit ifrigt sysselsatt att uppköpa fullmakter för representationsrätt, för att utdela dessa åt sine trogne, hvilka väl för det mesta äro att finna inom hufvudstadens talrika e. o. tjenstemannapersonal af adel. För detta ändamål lärer sedan flera år tillbaka, i sammanhang med uppsättningen af en konservativ tidning, någon gemensam kassa vara samlad, hvilken dock nulärer blifva starkt anlitad. Man igenfinner häri ett nytt drag af taktiken bos frihetstidens riddarhusliga aristokrati; och vi tycka icke att det just är skäl uti att fördölja detta för allmänheten. Det liberala partiet på Riddarhuset har deremot under vårt nya statsskick ansett under sin värdighet att så till sägandes köpa röster; men detta bör icke hindra, att de ledamöter af sistnämnde parti, som utan att vara capita eller NN enn menn nn nn nn nn nn nand för att bruka ett vulgärt uttryck, sröfva Petter för att betala Pål, och fasta hemma på det de