Aftonbladet – 9 september 1850, sida 3

saknude all anledning till en sådan åtgärd, hvilkens vidtagande i allt fall skulle hafva varit förenadt med omgångar och tidsutdrägt af den beskaffenhet, att derigenom äfventyrats beståndet af hr landshöfdingens anbud. emedan dervid, af skäl, som finnas omnämnde i hr landshöfdingens särskilda förklaring, var fästadt ett uttryckligt förbehåll om dess antagande så tidigt, att hr landshöfdingen derom blefve underrättad redan den 26 Februari, d. v. s. femton dagar efter anbudets inlemvwande hit. I detta afseende är det dessutom i hög grad upplysande, att både friherre Raab och kaptenen Macnerskantz sjelfve i deras skrifter medgifvit, att de. varit ur stånd att i år producera någon del af det tegel, hvarom hr landshöfdiogen Nerman entreprenerat. Om friherre Raab tror sig ega aldrig så stora skäl till förargelse öfver antagandet af. hr landshöfdingen Nermans anbud; så hade han väl i allt fall bordt besinna, att det icke var landshöfdingeembetet, utan kopgl. fångvårdsstyrelsen, som antog anbudet, och att landshöfdingeembetets åtgärd, i den delen, inskränkte sig endast till ett, i sammanhang med frågans hänskjutandg under kongl. fångvårdsstyrelsens pröfning, afgifvet yttrande af såden beskaffenhet, som fullkomligt rättfärdigas af handlingarne och till en del af friherre Raabs och kapten Mannerskantz egna medgilvanden. När kongl. justitiekanslersembetet tagit kännedom af den utredning, som landshöfdingeembetet nu, måhända mera omständligt än som varit behöfligt, gifvit åt de klandrade åtgärderna, samt kongl. justitiekanslersembetet dermed jemfört de åberopade handlingarne i ämnet, så torde kongl. justitiekanslersembetet otvifvelaktigt, lika med landshöfdingeembetet, falla i förundran öfver möjligheten deraf, att en person, med de anspråk på vett och förstånd, som friherre Raab utan tvifvel hyser, kunnat till den grad, som bemälde friherre nu synes hafva gjort, lemna sans och eftertanka å sido. De insinuationer friherre Raab mot landshöfdingeembetet sig tillåtit, kunde visserligen med tystnad lemnas åt det förakt de förtjena; men då dessa insinuationer gå ut på ingenting mindre, än att landshöfdingeembetet skulle hafva, under utöfningen af sitt vigtiga kall, gynnat den ena medborgaren på den andras bekostnad, och således visat väld och mannamån, tvertemot sin heligt besvurna pligt, samt derjemte tages i betraktande, att så oförsynta och sårande tillvitelser kunna från en person, hvilkens förhållanden i samhället förbjuda honom att undskylla sig med bristande kännedom om äfventyret dervid, så måste vi, skyldige att vårda anseendet af det embete, i hvars utöfning vi blifvit klandrade, hos kongl. justitiekanslersembetet vördsamligen påkalla vidtagande af sådana åtgärder till upprättelse, som omförmälas i 46 8 af kongl. instruktionen för justitiekanslers-embetet den 5 Åugusti 4809. Remisshandlingarne får landshöfdingeembetet äran återställa. Calmar landskontor den 8 Juni 1850. På landshöfdingeembetets vägnar: C. A. Palme. J. O. Silieström. (Forts. följer)