Aftonbladet – 7 september 1850, sida 3

nande? samt hvilken utväg jag skulle begagnat för att tillvägabringa der omförmälde konkurrensen? Det är ju klart för hvar och en, och förmodligen också för hr baronen, att det berodde icke på mig, men deremot på fångvårdsstyrelser att antaga eller förkasta mitt erbjudande, att föreskrifva ny auktion eller särskildt inhemta hr baronens och andra tegelbruksegares yttranden, såvida styrelsen funnit sådant behöfligt, Eller är hr baronens mening måhända den, satt jag bordt först skicka min anmälan till hr baronen, ianhemta hans yttrande deröfver och utverka mig hans bifall till min åtgärd? Behöfver jag väl säga något för att gendrifva en så besynnerlig pretention, om den funnits? Vidkommande slutligen hr baronens uppgift, att om den omförmäldte konkurreysen fått ega rum, hr baronen skulla kunnat på de af mig betingade tider för leveransen, lempa det erforderliga teglet till bättre pris, än det, hvarföre det af mig erhållits, så är en sådan uppgift, lindrigast sagdt, besynnerlig. Har då herr baronen, då han författade klagoskriften, hunnit att glönrma, hurusom han uti den i samma skrift åberopade berättelsen uppgifver, att d2 vilkor och de pris, som jag betingat mig, då ännu vore för herr baronen obekanta, och hurusom han vidare yttrat, att det ville synas som skulle jag betiogat mig förmånen att få under loppet af nästa eller kanhända flere år fullgöra hvad ej i år kan medhinnas af det parti tegel, jag åtagit mig att lemnan. Om herr baronen, såsom han sjelf säger, icke kände de för mig utsatta levereringsterminer eiler beloppet af det af mig betingade pris, huru kunde herr baronen då veta och säga att han kunde lemnat teglet på samma okända terminer och till bättre pris, än det för honom obekanta. Kunna väl dessa herr baronens sjelfmotsägelser på något sätt förklaras? Det tillhör icke mig att försvara fåndvårdsstyrelsens åtgärder; men då det anbud om tegelleverans nästkommande år, som herr baronen säger sig hafva den 49 Februaäi gjort, och hvarom skrift blifvit till föngstyrelsen insänd, icke såsom samma skrift visar, innefattar något anbud, utan endast innehåller en begäran, att till en sådan leverans få ega förmånsrätt, samt att i alla händelser fyllnaden af tegelbehofvet ej måtte upphandlas i enskild väg af annan man, utan att herr baronen blefve satt i tillfälle att gerom konkurrera; så är det ju klart som dagen, att om än mitt anbtd aldrig existerat, styrelsen ändock måst lemna herr baronens besagde skrift utan afseende. Icke kan man föreställa sig att fångvårdsstyrelsen, eller hvilken annan som h lst, skulle vilja ställa sig under ett sådant herr baronens förmynderskap, som ett bifall till herr baronens begäran skulle hafva medfört. Om fångvårdsstyrelsen gått in derpå, så hade den ju ställt sig i uppenbart beroende af herr baronens godtfinnande i afseende på så väl tegelpris som tiden för dess aflemnande, hvaraf följden sannolikt blifvit den, att med fängelsets färdigbyggande kommit att anstå i många år, då det deremot nu ofelbart före nästkommande års höst kommer under tak, så mycket heldre som, såsom jag hoppas, den af mig åtagna tegelleveransen blir till största delen fullgjord före innevarande års utgång. Herr baronen säger, att han föreställer sig, det jag nog förskaffat mig tillståndsbref till bedrifvande af tegelbränning på mitt boställe. Herr baronen har rätt i denna föreställning, ty fastän sådant ej varit behöfligt, har jag likväl begärt och erhållit tillåtelse till en dylik handtering, hvilket bestyrkes genom bilagan litt. D. Herr baronen säger vidare, att denna anläggning vore i framtiden för bostället graverande. Herr baronen kan vara obekymrad i detta fall, emedan det på laga synerätts pröfning kommer att bero, huruvida anläggningex skall för framtiden nedläggas eller bibehållas. Emellertid ligger i herr baronens yttrande härom en ytterligare sjelfmotsägelse. Herr baronen bar nemligen på en af honom arrenderad egendom Bankestorp utvidgat tegelbruket, väl icke för annan orsak, än att han ansett sådant fördelaktigt; och nu skulle, efter herr baronens åsigt, hvad som är fördelaktigt för Bankestorp, vara graverande för Skällby! Herr baronen, som synes gerna vilja hafva det emellan mig och fångstyrelsen slutade kontrakt häfvet, säger likväl, att han derom icke framställer något påstående. Det var sannerligen så godt det, emedan det alltid är betänkligt att begära, hvad man vet sig icke kunna få. Men efter allt detta kan man med skäl fråga, hvad vill då herr baronen? Sjelf antyder han sig hafva afsett bland annat, att bereda mig och landshöfdingeembetet tillfälle att förklara förhållanden, som annars skulle vara egnade att verka ofördelaktigt på allmänhetens förtroende till de högre embetsmänpDen, samt att herr haronen ansett sig såsom fosterlandsvän bandla rätt, då ban framlagt de omständigheter, som efter hans tånka ligga mig och landshöfdingeembetet till last. Det skulle således vara en känsla af välvilja och patriotism, som framkallat herr baronens tillgöranden i ämnet. Kan man sel Jag lemnar emellertid den saken i sitt värde, men befarar sannerligen, att icke någon som känner förhållanderne, kommer att sätta tro till herr baronens uppgifter i detta fall. Herr kaptenen Mannerskantz har låtit förmå sig att instämma i herr baron Raabs klagan, dervid kaptenen likväl låter förstå, att motivet till hans ätgärd är egen fördel. Detta är åtminstone rent spel och måste såsom sådant respekteras, men det är att beklaga, att herr kaptenen fallit uti en motsägelse, hvarför han bort akta sig. Herr kaptenen siger nemligen, att han skulle kunnat erbjuda sig, att under Maj och följande sommarmånader nästkommande år lemna ett större parti murtegel till förmånligare pris, än det som jag lärer betingat mig. Herr kaptenen kände således icke mitt pris, men ändock säger han sig veta, hvad han visserligen icke kunde veta, nemligen att han kunde lemna teglet för en mindre betalning, än den jag erhåller. Hvad den af herr kaptenen omvämnde konkurrensen angår, som jag skall hafva undvikit, så har jag ofvanföre visat att det icke berott på mig hvarken att öranstalta eller förhindra den, hvilket herr kaptenen vid något eftersinnande lätt kunnat finna. Calmar len 29 Maj 1850. C. U. Nerman. (Forts. följer.)