Aftonbladet – 6 september 1850, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. a manne TILL WILHELM von BRAUN. I anledning af bens uttryck: När glädjen går åt skoger, så går jag efter sjelf.n Går du åt skogen, treflige Braun, Möter dig straxt en dansande Faun. Hän öfver tufvor, stenar och stockar Narrar ban dig, med flygande lockar, Flammande blick och foten på språng; Så att du svärmar ännu en gång. Gir du åt skogen — straxt en Dryad Helsar dig der, så strå!ande glad. Snart ifrån furutopparre höga Följer hon dig med spejande öga. Då blir din tvekan icke så lång: Du börjer svärma ännu en gång. Går du åt skogen — tufvorna der Svälla af mossa, prunoka med bär, Ljuflig är luften, blå är szuren, Och som en brud står hela naturen. Der, under fåglars glädtiga sång, Lyster dig svärma ännu en gårg. Går du åt skogen? — Gl: djen gir med. Yrende löjen, led efter led, Biomstrande, friska, varma och unge, I dina fotspår dansa och sjunga. Då kan du fri från sorger och tvång, Sjunga och svärma ännu en gång. Ack! men du svärmar ej som en ann. Moll ech bott moll ej sjunga du kan. Kan ej för glädjen änletet gömma, Bliga på månsn, sucka och drömma. Nej, ty din såpgmö, fri från allt tvång, Sjelisvåldig är och glad på en gång. Dock är hon känslig... känslig och varm. Smärtan hon döljer djupt i sin barm: Skrattar med qvalets tår i sitt öga. Ja — ty bon tror att verlden så föga Njuter af skaldens klagande sång. Den vill ha kraft och fröjd på en gång. Omtyckt af alla, är du ändå, Fastån mean ej vill hafsa det så. Hvar gårg du vårdslöst fattar din lyra, För att med tårblick skämta och yra, Ropar all verlden gladt på en gång: Braun går att qväda ännu en sångl