Aftonbladet – 4 september 1850, sida 2

lickar på Bernard och uppreste fjädrarne. Jenne fann något demoniskt i den fuia fågeln. Jag väntade detv, sade zigenerskan leende. Bijoux gör icke bekantskaper så lätt. Den gamla tog nu äfven några korn ur kopen. Hönan åt dem ur hennes band, under let att hennes röda vilda ögon voro riktade vå Bernard. Ni torde finna underligt, att detta lilla djur: f ett så fult yttre är mig så kärts, sade zi;enerskan leende. Men det är icke underliare, än den smak, hvarmed förnäma verldens lamer välja fula, surögda hundar till deras Isklingar, eller under Carl IX:s tid buro unga srisar på armen och förde dem med sig i de slegaotaste sällskapskretsar. Dessutom har det illa kräket nästan menniskoförstånd. Det förtår mina ord och tecken, och då min gikt ofta ängre tid fjettrar mig vid denna stol, är det he!a dagarhe mitt enda sällskap. Men gå nu, Bijoux gå till din plats. Du störer 0oss. Knappt hade dessa ord, åtföljde af en vink med handen, uttalats, förrän fågeln flög bort till sin vrå, der den förhöll sig stilla som förut. Bernard var särdeles frapperad af.uppträdet. Såsom barn af då varande tid, var han icke atan fördomar. Det var för honom något nytt och besynnerligt, att en höna lydde som en hund, och det förekom honom något hemskt, lå han såg bort till hörnet, der djuret satt sammanhukadt och ovilligt skakade fjädrarne. Han tänkte ovilkorligt på en hustemte, en demon i gestalt af en svart höna, hvarom han som barn hört talas. Den gamla syntes gissa hans tanke och sade leende: Ni synes icke rätt trifvas hos mig i dag, herr Bernard; ic e underligt, att ni finner det mindre angenämt här, än i bötel de S:t Chamans. Gå då till Felicit och måtte hennes sköna namn blifva verkligbet! Måtte ni göra henne jycklig! Och tro mig: detta, såväl som