Aftonbladet – 31 augusti 1850, sida 3

Sveriges lag dem tillade. Om denna frihet hade! testator ej behöft yttra ett enda ord, ty, utan att han behöfde gifva sina arfvingar densamma, så gaf lagen dem en sådan, då blott ett enda testamentsvilkor var ouppfyldt. Nu inträffar dock det märkeliga, att jag, emot hvad rådstufvurätten äfven osant säger, lagligen bevist, att akedemien äfven brutit emot de serskilda fall under hvilka testamentet för vetenskapsakademien komme att förfalla, nämligen: att den testamentariska dispositionen af akademien verkeligen så vanvårdats, att det i testementet utstakade ändamålet ej vunnits. Åndamålet var en trädgårdsskola vid Bergiilund, hvarest lärlingar skulle antagas och af den lönte skolans lärare, i qvalitå af professor, undervisas ej blott i hortikulturen, utan äfven i botaniken och naturalhistorien, så att pkäcke trädgårdsmästare måtte från denna skola öfver hela riket utgå,. Rådstufvurätten har, som sagt är, medgifvit att, venligt hvad upplyst och styrkt är, inga vegentliga lärlingar finnas vid Bergiilund och följakteligen har det enda ändamålet med hela stiftelsen ej vunnits. Vidare har jag lagligen, med 92:ne vittnen, bevist, att husröta mer och mindre förderfvat ladugårdshusen, som tarfva mycken reparation, äfvensom det långa planket och sjelfva stenhuset invändigt, hvilket allt närmare kan bevisas vid en afträdessyn, om ej förr. Att bibliothetet och natursliesamlingarne, som rådstufvurätten medgifvit, icke ens till beloppet af en enda bok fick föra: utur stenhuset vid Bergiilund, hvarest det för professorns och skolans räkning alltid borde förblifva, likväl blifvit helt och hållet! derifrån bortfördt. Detta fel är dock af rådstufvurätten försonadt med tillhjelp af ett icke serdeles hedrande ordrytteri på ordet förskingran, hvilket rådstufvurätten ansett icke hafva egt rum då alla böckerna tilihopa blifvit bortförde. Efter rådstufvurättens åsigt hade det således betydt hela testamentets förlust, om blott en enda bok hade blifvit förd utur stenhuset; men deremot, att! om alla böckerna oförskingrade blifvit bortförde, betyder ingen ting! — Det vill säga, att det hela är! mindre än sin del. Om man ville nedlåta sig till samma ordrytteri, så kunde man väl säga, att böckerna m. m. verkeligen blifvit skingrade från de öfrige lösören gom ännu finnas qvar på stället, hvaribland äfven vissa naturaliesamlingar, utom möbler m. m. Men om en testators dunkla mening, efter gammal, men nu ofta föraktad regel, bör af en rättvis domare ärligt utforskas och derefter få gälla, så bör väl detta ännu ske, då en testators mening är så tydlig och klar, som professorn Bergii mening med sina bestämda vilkor och föreskrifter i sitt testamente. Att jag icke blifvit ålagd någon rättegångskostnad visar ock uppenbart, att rådstufvurätten ansett mig hafva starka skäl på min sida. Skada blott, ej allenast för mig, utan än mer för rättvisans s. k. jemna gång i landet, att desse skäl, i en så vigtig fråga, icke fått gälla framför det uppenbara godtycket, hvilket j2g boppas, att kongl. hofrätten skall finna nu varit alldeles gränslöst; hvarföre jag, med åberopande af mina i stämningsansökningen gjorda påståenden och hvad jag nu och förr, enligt handlingarne, bevist, i största ödmjukhet får anhålla, att rådstufvurättens ansvarsfulla dom måtte ogillas och up: häfv:s. ; Skulle åter akademien vi!ja ingå förlikning med mig, hvilken jag, om jag än hade vunnit min rättvisa sak, hade ämnat föreslå, emedan jag, såsom besant är, sjelf nitälskar för framsteg i en viss vetenskap, och fördenskull så mycket mindre velat ruinera akademien, fastän akademien in corpore och många af dess ledamöter serskildt icke frågat efter min skada; hvarpå t. ex. akademiens protokoll af den 40 Dec. 14828 lemnat mig bevis, då akademien nekade mig ait, såsom jag begärde, få 4 mina uppfinningar rörarde lika många krafters användande vid maschiners drifvande, pröfvade, godkände eler förkastade, bvilket förfarande betydligt ökat mitt och de minas behof, att, emot akaemien nu isktisga våra lagliga rättigheter; så ville jag likväl efetå från ersättning för den bortkomne fastigheten, för husröta, felande inventarier och ej påstå bibiioshekets m. m. återfiyttning till Bergiilund, endast förbebållande mig deraf akadem:ens egna handlingar, dem skademien nog ändå innehafver, och ej en gång, att återfå de 5555 rdr 26 sk. 8 rst. sådane de emotta gits eller i silfver, utan blott i bankosedlar, för ett kunna någorlunda iståndsätta egendomen, till hus och stängsel, och således ville jag låta aksdemien behålla hvad den behöfver och jag deremot få hvad akademien icke behöfver, nämligen, utom de möbler och inventarier som ännu fianas qvar på stället, ! sjelfva fastigheten, isynnerbet som hela testamentet aldrig bordt emottages, då vilkoren ej kunnat, utan! förlust för akademien, uppfyllas, såsom genom de vidlöftiga räkringar, för den korta tid akademier hade egendomen sjelf, hvilka nu belastat protokollet, blifvit upplyst, och deseutom är denna stiftelse, om ! den ock vore en skola, ru mera för det allmänna! af ingen nytta, då en annan och en verklig trädgårdsskola här uppkommit, hvilken ti!l stor de! på; stadens bekostnad underhålles. Skulle saken en gång fram i tiden komma under Kongl. Mej:ts nådiga pröfning, så skulle väl der efter vanligheten rådas till förlikning; men vilkoren torde då af mig eller af mina efterkommande ej blifva så billiga, som dem jag nu föreslagit, hvarföre, och då kongl. hofrätten har samma rättighet, ati råda till förlikning och rättegångskostnadens qvittning, ensamt dertill föranleder; så torde den för mig kostsamma processen mot den gynnade öfvermakten på detta sätt lärspligast ku na slutas. I Deremot har isg, såsom medborgare i samhället, icke lof att ingå någon förlikning med de ledsmöter af rådstufvurätten, hvilka så uppenbart och uppsåtligt gjort mig orätt, utan anhåller jag fördenskull, ! att de härföre mätte komma under fiskalisk aktion: och åäggas, att till kongl. hofrätten gensst insända de digra protokoll, som i saken bållits och hvilka j:g, enligt notariens uppgift, ej med säkerhet kun-, pat få utskrifne på de sista åtta dagarne. : Öfver vederpartens exception anhåller jag att fål yttra mig. Stockholm den 30 Juli 4850. Joh. Poul Juringius. LANDSORES-NYHETIR. Örebro d. 27 Aug. Vår s. k. Larsmesso marknad var talrikt besökt af håde köpare och säl