Aftonbladet – 30 augusti 1850, sida 3

som förut. Han rekapitulerade alla de fall, då något dylikt förekommit och icke medfört obehagliga följder. Zehra var ju så älskvärd, så oskyldig, så intressant och förståndig. Hela Paris skulle väl några dagar tala om det besynnerliga partiet, men ändtligen tröttna dervid och finna saken helt naturlig. Då Bernard nu nästan kommit till ett beslut, så ryggade han dock hastigt tillbaka vid tanken, att Zehra var zigenerska. Vore hon en flicka af den aldralägsta folkklass, men ändå af vårt folk, sade han, då vore mitt beslut fattadt! Men en aigenerska! Omöjligt! Nästan orimligt. Så hade Bernards inre strid redan räckt flera dagar, då han en morgon for öfver Pont-royal. Han såg ut igenom vagnsfönstret. Der stod den älskliga gestalten och sjöng till zittran. En mängd åhörare bildade en krets omkring henne. Jemte henne sutto två zigenare på bron. . Den ene, en äldre man, reparerade en råttfälla, den andre en vacker, smärt yngling afklippte det ulliga håret på en pudel. Zehra märkte icke hvem som satt i den eleganta vagnen. Hon syntes helt inspirerad. Hennes kinder glödde af sången, hvilken lätt och frisk som vårens unga lärkas upphvirflade i morgonluften. Zehra var i dag mera förtjusande, än någonsin. Hon får icke längre öfva detta ovärdiga yrke, icke längre förblifva i detta föraktliga sällskap. Jag räddar hennep, sade Bernard, till sig sjelf. Jag sörjer för, att hon erhåller en bildning, svarande emot hennes värde. En anständig fami!j i någon större provinsstad skall under denna tid upptaga henne, — jag förer henne sedan till Paris och ingzn sky:l i henne förmoda den förra zigenerskan.n Bernard gladde sig, att han genom deita fattade beslut liksom vunnit en seger öfver sig sjelf. Huru skall Zehra förvåna sig, buru lycklig den gamla känna sig, då hon ser sitt barnbarn plötsligt förvandladt till en rik och förnäm