Aftonbladet – 30 augusti 1850, sida 2

öö—————— Ä m—v—— — —-X— pBortkasta penningar, herr Bernard, kasta bort dem med fulla händer, men gör er åtminstone icke löjligl, sade hon en dag, dåhan åter lånat penningar till en man af rang. Att en man, som förtjenar mycket, sprider orkring sig en viss glans, må så vara, men att han liksom bortskänker sin förmögenhet till personer som beskratta honom och som tro att det länder roturieren till ära, att af dem blifva plundrad, det är en ömklig svaghet. Att vinna penningar har ni väl nu lärt — men icke, att som er far utgifva dem — jag menar på förståndigt sätt; det förstår ni icke — och skall icke lära det, förr än ett förståndigt väsende står vid er sida. — Ni kan redan bafva tagit något dumt eller enfaldigt steg, innan jag här på afstånd kunnat förhindra det. Det gifves blott ett medel att bringa er till förnuft: Ni måste gifta er.n Bernard utbrast i skratt då den gamla sade detta. Han kände emedlertid, att bon icke hade så alldeles orätt, och på hemvägen gaf detta thema honom ämne pog till eftersinning. Hans urgkarlslif bade inledt honom i en mängd sällskapliga förbindelser, som utöfvat ett mer eller mindre skadligt inflytande på hans kassa. Äfven kunde icke nekas, att en maka, ett väsende, hvilket han af bela själen älskade, skulle oändligt föröka hans lycka. Men hvar fanns detta väsende? Visserligen egde han, som redan räknades till millionärerna, att blott välja ibland de rikaste köpmansdöttrarne i Paris. Men girighet var icke hans svaghet. Ännu hade han aldrig saknat penningar och lyckan syntes hafva utkorat honom till sin älskling. Att gifta sig till penningar föll honcm alltså icke in. Hans raturliga fåfänga äggade honom tili något helt annat. Han var rik, men icke förväm. Genom förbindelse med en dotter af något förrämt hus kunde han likväl Llifva det. Sådana partier förekommo då och då i Paris, ehuru