Aftonbladet – 30 augusti 1850, sida 2

Blott med möda lyckades Bernard att blidka Lehra. Hon förblef emedlertid förstämd och Idrig bade hon tagit ett så kallt afsked af horom, som denna afton. . Bernard hade i samma dagar tillträdt sin seneralförpaktning. Han fann den fördelaktivare än han trott, och alla hans andra företag lyckades ovanligt. Snart var ban i parisiska penningmännens ögon en man af betydenhet, emedan man tillskref ett skarpt beräknande förstånd, hvad endast lycka och tillfällighet åstadkommit. Att den rike generalförpaktaren, mannen med inflytande äfven smickrades af andra personer, förstås af sig sjelf. Men af erfarenheten bade dock Bernard blifvit så pass klok, att han ur sitt hus bannlyste de förra parasiterna. Sedan han förafskedat dessa — Corneille blott undantagen — förledde honom dock den i hans karakter liggande fåfängan, att blanda sig i den förnäma verldens kretsar. Då i bans hotel rådde den finaste smak och en furstlig prakt, och en generalförpaktare utöfvade samma inflytande på la haute vo!e, som börsfurstarne i vår tid, så var det icke underligt, att han fann full tillfredsställelse för sin fåfänga. Hofvets högst uppsatte besökte hans salonger och försmådde icke att taga sin tillflykt till den rike generalförpaktaren Bernards öppna kassa. Förlorade han än härigenom icke så obetydliga summor, så förtröt det honom dock mindre, än den omständigheten, att han kunde vara beredd på en sträng straffpredikan af den gamla zigenerskan. Förunderligt var det, att hon syntes nästan Jiks noga ur derrättad om hans sffärer, som han sjelf, och helt naturligt var, att Bernard trodde på bennes aningsförmåga, eller spådomsanda som på ett evangelium. De straffpredikningar ban nu måste afhöra voro icke de mildaste Oupphörligt talade den gamla om hans karakterssvaghet och slösande fåfänga.