Aftonbladet – 29 augusti 1850, sida 3

J-Ministern bar lofvat er patsen, med vilkor att ni med möjligaste första tillställer honom brefvets, ropade den gamla emot honom och bad honom sätta sig. Ar då .qvinnan i förbund med den svarte, eller läser hon hvad bön vill ur menniskors ansigten ? sade Bernard förvånad till sig sjelf, då zigenerskan talade om saken med en säkarhbet, som bade hon afhört hela samtalet mellan honom och ministern. Han har försäkrat mig om platsen, såvida jag kan tillställa honom brefvet,, sade Bernard. Hvad han låfvar, det håller han; den förtjensten eger han. Här, herr Bernard,, sade Zilla efter en paus, under hvilken bon öppnade det jemte henne stående svarta skrinet, är brefvet. Det är ånyo försegladt. Man miste ära andras hemligheter, hvilka icke angå oss. Ministern är emellertid osäker huruvida ickeni, eller es annan, eller flera, känna innehållet. Deri ligger er säkerhet. Ni har vu intet vidareatt göra, än att sända honom brefvet.s Min fru; sade: Bernard, sedan han gladt emottagit den kuverterade skrifvelsen, jag vet icke huru jag för er skall uttrycka mitt bjertas innerliga tacksamhet.. Det vill jag siga er, herr Bernard, sade den gamla något kort. ,Tacka mig derigenom, att ni ändrar er lefnad, att ni icke mera söker dåliga bekantskaper, — med ett ord, intet umgänge, som drager er ifrån er bestämmelse att vara en skickfig z:ffärsman — en sådan man som er far var. Laga att jag icke kommer att ångra, att jag förskaffet er förpaktningen. En narr, en slösare bar jag ej velat vara nyltig. . Eburu obehaglig denna förmaning förekom den unge mannen, fann han deck det vara obehörigt att visa denna känsla inför en person, som gjort honom en så väsendtlig -tjenst. (Forts. följer.)