derna, så kunde det ju icke hafva några såsom ett serskildt hertigdöme... Nu erkändes emedlertid, att sådana rättigheter funnos, och de kunde då icke bestå i annat, än hvad som under he!:a den föregående tiden hade med tyst samtycke ansetts grunda sig på det gamla löftet, hvilket varit utfördt i verkligheten, att Slesvig och Holstein skulle förblifva förenade; ett löfte som äfven Christian den VIII nu förnyade, genom förslaringen att Holstein icke kunde blifva skiljdt från Slesvig. När sedan äfven Fredrik den sjunde den 28 Januari 1848 förklarade, att den författning han ämnade utfärda, icke skulle förändra något i den förening som består emellan Slesvig och Holstein, huru är det väl då möjligt att påstå, att detta ord icke sedermera blifvit brutet, då hela den nuvarande rörelsen från Danmarks sida ej går ut på annat än att tillintetgöra denna förening. Slutligen, i fall frågan om arfsföljden varit på förhand så afgjord, som Bore förmodar, huru kan någon väl inbilla sig, att de stora makterna: då hade behöft sysselsätta sig så lång tid med underhandlingar derom? Det är ett misstag om man tror, att vi härmed vilja taga parti hvarken af den ena eller andra tolkningen af traktaternas betydelse; det blefve nu ett lönlöst arbete, ty derom hafva ju volymer skrifvits både för och emot; det är nog att hafva, såsom vi tro, oemotsägligt visat, att frågan sannerligen ansetts såsom tvistig, och att, om danskarne kunna hafva ett skäl för sitt påstående i traktaternas ordalydelse så hafva Slesvig-holsteinarne icke heller å sin sida saknat sådana, dels uti en under århundraden genom praxis lemnad häfd åt löftet af år 1460, hvars giltighet danskarne likväl i sitt intresse naturligtvis förneka, dels uti de bekräftelser, som de sednaste regenterna mer eller mindre uttryckligt lemnat åt samma löfte. Och detta är just den vigtiga punkten att få bestämdt och klart uppfattad; ty deraf måste naturligtvis bero, huruvida man med skäl kan, i likhet med Bore, betrakta Slesvig-holsteinarne endast såsom ett upprorskotteri, eller om man, utan att för öfrigt vilja taga afgjordt parti för någondera, måste erkänna att de sednare, Slesvig-holsteinarne, åtminstone kunna, såsom vi förut en gång yttrat, grunda sitt motstånd på en subjektift skälig öfvertygelse att försvara en rättvis och fosterländsk sak. Bore vill, hvarje gång den skrifver i detta ämne, gerna insinuera att Aftonbladet numera öppet tagit parti för chimärstaten SchlesvigHolstein; men detta är alldeles icke förhållandet. Vi hafve sagt och upprepa nu att det är vår öfvertygelse att i staternas historia stundom äfven kan existera en nödvändighetens rätt, och det är möjligt, ja troligt, att ett sådant fall nu inträdt för Danmark. Vill man blott erkänna detta och basera sig derpå, så skole vi icke säga ett ord; men det synes oss. oädelt, att vilja håna såsom simpla upprorsmakare och förrädare ett litet folk, som kämpar på lif och död, icke för att öfverändakasta en förut varande samhällsordning, utan tvärtom för att försvara densamma emot en genom den absoluta herrskareviljan påbjuden våldsam förändring. Hela denna sak skulle för öfrigt kanhända kunna illustreras genom en jemförelse, som träffas i en liten i år härstädes utgifven brochyr angående egentliga skulden till kriget mellan Danmark och Tyskland: Författaren till denna skrift framställer nemligen den frågan, hvad danskarne å sin sida skulle hafva sagt, om konung Fredrik den VII, betraktande sig enligt deras åsigt, såsom absolut konung öfver Danmark, Slesvig och Holstein såsom en helstat, skulle utnämnt Slesvig-holsteinare till ministrar i stället för ledamöterne af Casinoministeren, i Mars 1848, och derefter utfärdat en förklaring, enligt hvilken de danska öarne skulle erhållit en fri författning och Jutland likaledes en dylik, men endast i förening med Slesvig-Holstein, det vill säga, ett omvändt förhållande mot hvad som skedde. Här frågas Casinopartiet, jutländarne och alla danskar, om de skulle hafva erkänt en sådan förklarings giltighet, eller om de ej under dylika omständigheter skulle ansett sig i sin fulla rätt att insätta en provisorisk regering, för att med dess hjelp söka upprätthålla sitt fäderneslands sjelfständighet och odelbarhet? Och omp, tillägger han, en Slesvig holsteinsk armåe hade ryckt in i Jutland, för att bemäktiga sig denna provins, skulle man väl då i Danmark kallat de officerare och soldater menedare och upprorsmakare, som lydde den provisoriskå regeringens befallningar och för svarade sitt fäderneslard emot ett sådant anfall? Jemförelsen är onekligen i det närmaste riktig; ty det står ej att neka, att konungen i Danmark, på grund af den åberopade Kongeloven, om den stode öfver allt annat, på sådant sätt som det yrkas af det danska partiet, hade haft samma rätt att ordna de statsrättliga förhållanderna. så, att han format alla sina länder på fasta landet, Jutland, Slesvig och Holstein till ett under en författning, och gifvit öarne särskildt en annan, men skiljt dessa från Jutland, på samma sätt som Holstein nu skildes från Slesvig. För öfrigt kan det väl numera knappt betviflas, hvem som kommer att behålla öfverhanden för ögonblicket i striden, då den sora östra grannen väl snart lägger sitt svärd i vågskålen. Vi önska endast att detta må lända till Danmarks fördel äfven för framtiden och Re — — rooommemme—s—e— menade Bernard. ,I eådant fall tarda ni stl