De voro ändtligen vid hyddan. Den gamla tycktes hafva väntat Bernard, ty Asan, som stod vid dörren cch med ena handen aftog hatten, frånsköt mattan med den andra och bad honom inträda. Zilla var allena och satt i sin länstol. Ni kommer med goda underrättelser, herr Bernard ! ropade hon emot honom. Jag tackar er, ni bar visat mig en stor tjenst. Den unge mannen fann det utomordentligt, att Zigenerskan redan sin!es vara underrättad om framgången af hans ben ödande. Han hade icke nämnt derom för någon annan, än för Z-hra, och denna hade icke med honom inträdt i byddan. Bernard tänkte på den aningsförmåga, som flickan sagt att den gamla egde. Då ni redsn vet sakens utgång., sade han skämtande, så känner ni väl äfven, att polislöjtnanten först efter lång vägran samtyckte. Helt naturligt,, svarade Zigenerskan, mannen är van alt anse ett ord af ministern som befallning och förvånades deröfver, att ni talade för Zigenarepacket. Bernard förundrade sig ännu mera, då han hörde nässtan samma ord som herr de Villarceaux uttalat. Var qvinnan allvetande? — Ingen hade varit närvarande vid samtalet med polistöjtnanten. Zilla syntes vid den paus, som inträffade, skarpt betrakta den unge mannen och hennes öga hvilade på han3 drag. Herr Bernard! sade den gamla ändtligen i en ton, i hvilken låg mera rörelse och vekhet, än annars, jag har ofta önskat att lära känna er och jag ångrar att jag icke förr bedt er besöka mig. Förstå mig likväl rätt. Jag önskade det mera för er, än för min skull. Ni .behöfver någon, som talar och handlar öppet och sannt. Hittills har det icke varit händelsen. Ni är nog olycklig att icke ega någon verklig vän. Alla de, med hvilka ni umgås, QCorneille endast andantagen, äro blott vänner till