mark. Men detta förblifvande i förening med helstaten Danmark är det oeftergifliga naturliga vilkor ret för hertigdömenas inbördes förbindelse; upphörer Holstein att vara en del af den danska staten, så upphörer den med detsamma att vara förenad med Slesvig. — Den administrativa förbindelsen mellan hertigdömena var nemligen först på sednare tiden införd, för beqvämlighets skull och för att hålla Holstein så mycket fastare till Danmark. I sammanhang härmed blir det lätt att på en gång besvara Aftonbladets öfriga frågor och gendrifva dess skarka beskyllningar mot Fredrik VII för löftesbrott, förräderi 0. s. V. Vi skola i korthet angifva sakförbållandet och anhålla att Aftonbladet ville uppgifva, om det i vår framställning tror sig finna något faktum oriktigt framställdt. Vid sin thronbestigning lofvade Fredrik VII ganska riktigt, att den (administrativa) förbindelse mellan hertigdömena, som hittills egt rum, skulle få fortfera, naturligtvis under de förutsättningar, på hvilka Christian VIII:s och öfriga löften i samma riktning hvilat, att nemligen Holsteins förening med Slesvig är förmedlad genom bådas förening med Danmark. Denna förbindelse, hvars upphäfvande i och för sig sjelf bade varit ganska lagligt samt motiveradt genom dess mångfaldiga skadlighet, ville den kongl. regeringen icke utan mnödvändighet upphäfva, sedan den en gång blifvit införd; man föredrog en administratif och constitutionel enhet för hela monarkien. Men i början af Mars 1848 företog sig det Tyska folket att helt och hållet förändra det Tyska förbundets väsende: Tyskland skulle från ett statsförbund blifva en förbundsstat med en långt innerligare förbindelse mellan de särskilda länderna. På dessa fordringar svarade Konungen i Danmark, Holsteins Herti;, för sin del: jag medgifver frivilligt det Tyska hertigdömet Holstein allt hvad det fordrar för sig och hvad Tyskland nu fordrar af sina förbundsländer. Men den administrativa förbindelse mel!an Holstein och Slesvig, som hittills egt rum, den har Tyskland och Holstein, icke jag, med detsamma upphäft. Då Holstein nu innerligare skulle förenas med det öfriga Tyskland, måste dess ställning till Danmark blifva en annan och dess förbindelse med det Danska landet Slesvig hade det Tyska förbundet dymedelst sjelf upplöst; ty det gamla Danska hertigdömet Slesvig, hvars arfföljd otvifvelaktigt är densamma som för Danmark och hvars befolkning till större delen är Dansk till språk och sinne, kunde han icke skänka till Tyskland. Men redan innan konungen afgifvit denna förklaring, redan innan hen gifvit svar åt den från Rendsbord sända deputation, utbröt det på en skamlig lögn baserade aristokratiska upproret, orgariseradt af ett litet koteri. Sådant är sakförhållandet, och vi drista oss i anledning deraf påstå och mot hvem som helst försvara, att Konung Fredrik VII icke brutit sina löften och ryggat sitt erd. Såsom läsaren af detta citat torde finna, upprepar förf. i Bore här, till besvarande af den fråga, vi framställt om arfföljden och Christian den VIII:s bref, precist de påståenden som hafva utgjort föremål för sjelfva tvisten. Det lönar nu ej vidare mödan, och skulle blifva alltför tröttande, att ingå i det historiska af saken, men vi tage oss blott den friheten att fästa uppmärksamhet på en punkt, hvarigenom Bore lemnar ett inkast emot sin egen slutledning. Det är otvifvelaktigt, att hela tvisten om Slesvig härleder sig från de inkrånglade förbållanden son uppstått de!s genom detta lands tid efter annan skedda, ömsom skiftande i flere delar under olika hertigar och ömsom dessa delars sammanläggande, äfvensom ifrån bristen på en uttrycklig förklaring af betydelsen utaf 1773 års traktat och det deruti förekommande uttrycket om den en2 delens af Stesvig afträdande till konungen af Danmark. Men om detta afträdande haft den betydelse, som Bore, och det ultraskandinaviska partiet öfverhufvud sökt gifva deråt, huru hade det väl då varit förklarligt, att konungarne af Danmark aldrig varit af hertigdömenas invånare hyllade såsom deras konung, på sätt som i det öfriga Danmark, utan såsom deras hertig? Vidare: hvaraf kunde det i sådant fall komma, att Danskarne sjelfve aldrig satt i fråga Siesvigs införlifvande med Danmark eller dess betraktande såsom en provins deraf, förrän 1842, då språkfrågan först bragtes å bane i Jutska ständerförsamlingen ; en sak hvars slutmening ganska få här i Sverige då fattade? Vidare: Om förhållandet varit sådant som Bore påstår, huru bade det väl då kunnat falla konungen in, att nyssnämnde år 1842 genom kommissarien i Slesvigska ständerförsamlingen förklara, att han skulle upprätthålla de statsrättliga förbållanden, på hvilka Slesvigs sjelfständighet berodde, äfvensom detta hertigdömes hittillsvarande förening med Holstein ett förklarande, hvilket förnyades år 1844 i kungörelsen till den Slesvigska ständerförsamlingen? Vidare: om förhållandet varit afgjordt så, som Bore säger, huru bade konungen kunnat i två år lemna obesvarad Holsteinska ständerförsamlingens protest af år 1844, deri denna församling förklarade, att bertigdömena Stesvig och Holstein vore sjelfständiga stater; att i hertigdömena Slesvig och Holstein herrskade endast mansstaromen, och att dessa hertigdömen voro med hvarandra fast förenade stater? Denna sista omständighet belyser bäst hela saken, ty hade frågan varit afgjord förut, så bade ju denna sistnämnda förklaring icke varit annat än en simpel upprorsakt, som ej kunnat lemnas ett ögonblick obeifrad, och allraminst bade väl i sådant fall konungen i Danmark omedelbart efter det öppna brefvet, deri han kungjorde sin vilja om arfsföljden, behöft förklara, att det alldeles icke kunde hafva varit hans afsigt att med detta bref kränka hertigdömena eller ettdera af dem i dess rättigheter. Ty så mycket måtte vi väl vara ense om, att i fall Slesvig enligt 1720 och 1773 års traktater redan hörde under Danmark på samma sätt som de öfriga, egentliga danska arflänän hittils), svarade den gamla kort. Då ni kommer till ministern, skall han artigt emottaga er, men säga sig beklaga, att han icke kan åt er förläna förpaktningen. Par Dana mana da Parnard leende. är att