ZILLA OCH ZEHR A) BERATTELSE Ar C. v. WACHSMAN. Jag förstår mig icke derpå, sade hon, ,jag kan blott spela zittra, derti!ll sjunga små visor och jag har ofta undrat att man kan anse det löna mödan att höra mig. Jag sjunger, som fågen sjunger, emedan det roar mig och det ligger så i min natur. Trssten der, som skriker så tappert och lustigt, som ville han spränga den lilla strupen, förstår det tusen gånger bättre och det klingar oändigt skönare. Med spådomsförmågan är det väl på samma sätt, som med sången. Min mormor är säkert skapad dertill, som jag att sjunga. Fråga henne, herr B rnhard, och ni skal snart öfvertygas, att forntid och framtid ligga så öppna för henne, som landsvägen här för våra ögon. Om hon kan se allt detta ur handens linier, vet jag icke. Flickan höll härvid handen nära Bernards ögon och den unge mannen fann, att han alldrig sett en mindre och o ra välbildad. Jag ser i de förnäma damernsas änder platt ingen ting och undrar blott, att man genom en mängd kostbara ringar vill göra de torra, knotiga och skrynkliga fingrarne ännu mer påtagilgt fula. Mångengång tänker jag, att mormor förutser allt af en egen ingilvelse, som icke är förunnad andra menniskor., Zehra sade allt detta så naturligt, att Bernard trodde det vara hennes öfvertygelse, och dock lekte stundom ett så skalkaktigt leende ozkring hennes läppar, att det syntes som ville hon blott gäckas med honom. Härmed måste föröfrigt ha varit huru som helst; men aldrig h:de något qvinligt väsends — och Bernard hade icke få sådane bekantskaper — förekommit honom, så skön och älskvärd, som den unga Zigenerskan. ) Se A. B. 4 195 och 4196.