stundom flera dagar ligga obärgade och skörden möj-. ligen gå förlorad för sabbatshvilans skuld.n Sedan berättas om uppkemsten och införandet af Fastlagen, jemte allt det heliga och religiöst nödvändiga som skulle ligga i undvikande af viss mat. Svenskarne hade i allmänhet svårt att finna sig vid alla dessa slags s. k. ordningar;; och fördrogo icke utan knot de kyrkliga befängdheterna. Liksom själens förtryck utgick från den: tillvällade prestmakten, blef folkets materiella utarmande och nära nog förslafvande en följd af det allt mer-stigande herreväldet, synnerligen -genom:den för dessa klasser uppkomna skattefrihetx, h vilken medförde de öfriges desto större belastande med gärder. Härom får ungdomen läsa sid. 68: Genom denna skattefrihet, som i historien fått namn af Andeliga frälset, och. hvaraf snart nog anledning gafs till uppkomsten af det FVerldsliga frälset, lades en ytterligare grund till den redan förut mycket förtryck:a allmogens utarmande, alldenstund densamma numera. ensam måste utgöra de gärder och räntor, hvilka skulle utgå och hvaruti förut alla deltagit. Så blef det nu endast de verldsliga egendomsegarnes skyldighet, icke allenast; att skaffa folk till krigstjensten och hålla gästning, d. v. s. förse hyarje vägfarande man med härberge, mat och dricka, fordra hans häst eller skjutsa honom ett stycke väg, allt utan ringaste betalning, utan de måste ock ensamma utgöra en mängd besvär, såsom dagsverken och forslingar vill Konungens slott och fästen, budkaflars fortskaffande m. m. samt ensamma erlägga de dryga skatterna, såsom Ledungslama, en afgift, hvilken utgjordes de år, då inga krigsrustningar eller härtåg skedde, Skeppsvist, en afgift, under fred motsvarande skyldigheten att urrusta krigsfartyg, Tingslama, som erlades i de orter, der det vanliga Tinget för året icke hölls,! Gengärden, eller den årliga skatten och sammanskottet till Konungens och hans hoffolks underhållande på deras resor genom landet, utom flere andra utlagor. På samma gång sålunda hela bördan af landets fordna: beskattning uteslutande lades på allmogens skuldror, fick den tillika vidkännas förut okända bördor, såsom Peterspenningen, den dryga Tionden, Kyrkobyggnad,; Prästgårdsbyggnad m.l fl., och underligt är således icke om den förr så välmående och myndiga svenska allmogen snart nog förföll uti ett förslafvande armod. När till allt detta kom våldgästningen, som i all sin tygellöshet herrskade ända tills Birger Jarls och Magni Ladulåses lagar gjorde slut derpå, så kan man lätt nog föreställa sig huru! svenska folkets ursprungliga kraft kunde blifva så bruten, som den under medeltiden visar sig, då svenskarne bragtes, nära till branten af undergång och att göras till rof för tyskars och danskars öfvervälde. Hr K. har en rätt läsvärd artikel om våldgästningen och dess inflytelse på den urgamla nordiska gästfrihetens förqväfvande. Bland alla den tidens våldsamheter var dock ingen så tryckande för den stackars allmogen, ingen så himmelsskriande, som den högljudt öfverklagade 8. k. våldgästningen, hvilken just på Erik Läspes tid och den närmast därpå följande synes hafva kommit till den höjd; att den nära nog blef alldeles odräglig. Den hade ursprungligen sin grund uti den gamla nordiska gästfriheten, hvilken Asaläran framställde såsom en af människans hufvuddygder, men likasom gifmildheten emot fattiga och nödstälda likar, den där uti Asaläran ännu blott var en frivillig vacker handling af goda och välvilliga bjärtan, som den behöfvande icke egde någon ovilkorlig rätt att fordra, utan med tacksamhet borde mottaga, uti kristendomens dagar förvandlades till en tvungen skyldighet, den der man ej fick undandraga sig och på hvars uppfyllande hvarje behöfvande nästan egde rätt att påcka, samt således innan kort ledde till skadliga missbruk, ty så snart hvarje fattigdom fick stadgad rätt till understöd, eller rättare sagdt belöning, blef lättjan en förtjenst, likaså urartade snart ibland de kristna nordboarna deras hedniska fäders vackra gästfrihet till ett groft missbruk. : Hos våra äldsta förfäder var gästfriheten långt ifrån en tung och besvärlig börda, utan snarare en lätt och angenäm mänsklighetspligt. Bonden, ännu föga betungad af skatter och utlagor, samt utan både tillfälle och behor ätt afsätta sin gårds alster, delade så mycket hellre med sig af sitt öfverflöd åt vägfarande gäster, som detta ej var honom nödvändigt till andra behof och en långväga gäst i utbyte kunde meddela honom kärkomna uaderrättelser om hvad på andra orter sig tilldragit. Då voro äfven resor i landet ännu ganska sällsynta, ty hvar och en trifdes helst hemma hos sig. Sedan åter, efter kristendomens införande, en mängd nya inrättningar, andra seder och ett förändradt lefnadssätt uppkommit, hvilka gjorde att resor allt oftare företogos, samt att de resandes antal var allt större och större, blef förhållandet helt annorlunda. Gästning af vägfarande, icke längre en frivillig handling af välvilja, utan en genom lagstadganden påbjuden skyldighet, blef en tryckande börda, I synnerhet för den fattigare allmogen, som så väl själf behöfde allt hvad han kurde hafva. Det var icke mer endast ensamma vägfarande, hvilka någon sång foro gerom landet samt med foglighet begärde att blifva harbärgerade, förnäma herremän kommo fta resande med ett talrikt följe af drängar och lästar samt drogo öfvermodiga och trotsande in i ilmogens gårdar att gåsta. Då drefvo de bonden ir hans egen bäsa stuga och inrymde sig själfva läri, ledde ut hans hästar ur stallet och insatte sina gna i stället, uttagandes med våld foder ur Hans ada för dem och ur hans -visthus mat för:sig själfva. Allt det bästa, som i gården fanns att tillgå, måste öfverflöd stå de gästande till tjenst, utan ringaste etalning eller ersättning. Ingainvändningar bjälpte, wotelser och slag väntåde bönderne, om de vägrade tt utlämna något, och, vapenlösa som de voro, förmådde de icke på minsta sätt afvärja det öfvervåld, varmed de sålunda hemsöktes. Ett dylikt förfaande utplånade mångenstädes: hos folket alla spår den fordna gästfriheten. Derföre hände äfven ej ällan, att ensamme resande, hvilka ej voro i stånd tt skrämma sig till härbärge och med våld taga ina förnödenheter, numera obarmhärtigt afvisades, wuru sent på qvällen de äfven ankommo, huru svår in väderleken var och huru okunniga de är voro mm vägen till närmaste gård. . Våldet alstrade biterhet och uti detta, såsom uti många andra -häneenden, voro lidna orättvisor en orsak till försäm ing uti allmogens ursprungligen så ädla sinnelag ; —— Underrättelse för Allmänheten, ;m cholerasjukdomens kännetecken, om skyddsmedel mot densamma för friske, samt om de läkemedel; som böra användas för sjuke, intill dess läkare hinner ankomma eller då n—0 AA mm AA FR Mr FR mL — -— -MM LL -— SA fe 5 DA In OA AR NH Mm Er ru BR — HH AA re läkare ej finnes att tillgå; neddelad af Svenska läkaresällskanpet. RR Er