men:nu afgjorts; hvartill vi kunne lägga, at enahanda underrättelser från Linköping, efte hvad man spörjer, icke länge lära dröja. (Forts.) Litteratur. K. E. Kindblads Handbok i Svenska Hi storien har avancerat till och med 24:de häf. tet, der förf. är inne på Birger Jarls tidehvar och Stockholms anläggande. I de föregående häftena, som tillhöra denna (2:dra) del, oct som börja med Sverker den Gamles historia låser man många intressanta stycken om fol kets ställning och belägenhet under denna tid alla vittnande om förf:s frisinnade och human: åsigter. Det kan vara nyttigt nog för ungdo: men, att tidigt lära sig se den katholska hierarkien och aristokratien i sitt rätta ljus un der medeltiden; för att derigenom dels finns i hvilka afseenden nyare tider förbättrat folkets och landets ställning, dels ock inse i hvilka fall saken ännu på det hela är densamma, ehuru under något förändrade former och andra namn Man läser sid. 86: De flesta kyrkliga ceremonier gingo dock ut på att förskeffa presterna och munkarna inkomster. Så måste ofta nog de så kallade själamessorna, hvilka ansågos högst nödvändiga för att snart befria de aflidnas själar utur den mycket fruktade skärselden, betalas af de efierlefvande med dryga summor, likaledes den så kallade själaringningen, hvilken vid hvarje dödsfall borde ega rum, och troddes genom de vigda klockornas klang ega en synnerlig kraft att förjaga alla onda andar, hvilka stämplade efter den dödas fattiga själ. Den gamla seden att begrafva sina anhöriga hvar som helst ute i marken, i lundar eller ättebackar, var nu nästan allmänt öfvergifven, ty de andliga hade redan ifrån första början med en särdeles omsorg sökt inplanta den fördomen hos folket, att den, som icke begrofs uti vigd jord, ej skulle få njuta någon hvila i grafven, utan hans vålnad beständigt orolig irra omkring såsom ett spöke, till förskräckelse för de efterlefvande. Den åter, som erhöll sin hviloplats uti kyrkans vigda jord, skulle hafva en ostörd ro, Hvarföre det äfven kallades att jordfåsta, när en kropp här begrofs. En följd af denna vantro blef, att hvar och en naturligtvis var ganska mån om att få sin begrafningsplats på kyrkogården, helst nära kyrkan under takdroppet, hvilket ansågs för en särdeles lycklig hedersplats, samt de förmögnare inom sjelfva kyrkan och, så framt det var möjligt, nära intill sjelfva altaret, emedan man trodde, att ju närmare till detta heliga rum kroppen begrofs, desto kraftigare var själamässan och desto närmare saligheten var den döda. Slutligen stadgades uttryckligen på ett kyrkomöte i Söderköping under Erik Läspes tid, att sjöröfvare, stråtröfvare, mordbrännare och andra grofva missgerningsmän icke skulle få begrafvas hvarken i kyrka eller kyrkogård, hvilket stadgande gjorde att sedermera ingen gerna ville begrafva en anhörig annorstädes, emedan denna då skulle kunna ans :s bafva varit en stor brottsling. Häraf inflöto med tiden de orden i lagen: Till kyrka skola alla, både lefvande och döda, kommande och farande, till verlden och ifrån. För sjelfva begrafningen eller, såsom den vanligen kallades, jordfästningen, måste en dryg likstol erläggas till presten. Denna afgift var i lagen utsatt till värdet af en ko, då någon bonde eller hans hustru skulle begrafvas, hvadan ett gammalt ordspråk uppkom: vara stadd emellan ko och kyrkogård,, att beteckna villrådighet, emedan det b:ukades, då någon var villrådig, antingen han hellre skulle behålla sin ko och, efter förfådrens sed, nedgräfva liket i en skogsbacke, eller begrafva det i vigd jord och förlora kon. Likasom begrafningarna numera allmänt började förrättas vid kyrkorna, så begynte nu äfven dopet att vanligen der ega rum. Uti de första tiderna sedan kristendomens införande skedde detta hvar som helst, gemenligen under bar himmel i någon källa eller rinnande vatten, hvaruti den som skulle döpas ) nedsteg eller neddoppades. Nu föreskrefs, att alla nyfödda barn skulle föras till kyrkan, der en högtidlig döpelseakt försiggick, vanligen fyra gånger om året, eller påskaftonen, midsommarsveckan, mickelsmässan och julnatten, hvarvid alla de ditförda barnen döptes uti stora 8. k. dopfuntar, sådana som ännu mångenstädes finnas qvar i vära kyrkor. Den, som försummade att låta sitt barn komma till dop på dessa tider, blef fridlös i församlingen och förklarad för en hedning. På det att föräldrar måtte vara så mycket angelägnare om att utan uppskof låta döpa sina barn, blefvo sådana, som dogo odöpta, uteslutna från alt arf och fingo, såsom hedningar icke begrafvas uti kristen jord, hvarförutan de andliga ifrigt sökte inplanta den satsen, att alla odöpta barn voro ett särdeles lätt byte för djefvulen och de onda andarna, en fördom, som ännu i våra dagar är allmänt gängse bland större delen af allmogen och äfven bland många som anse sig temligen upplysta. Att gröt utgjort en helig mat, samt huru den blifvit det, torde vara obekant för flera. Man läse hos hr K. sid. 90: I mån som kristendomen stadgades och kyrkans bud begynte fordra en ovilkorlig lydnad, infördes äfven bruket att hålla vissa dagar heliga, hvilka derföre äfven benämndes Helgedagar. Sådana dagar voro icke allenast de vanliga söndagarna, utan äfven många andra, såsom fyra juldagar, nyårsdagen, trettondagen, kyndelsmässan, Marie bebådelsedag, långfredagen, fyra påskdagar, korssmässan, Kristi himmelsfärsdag, fyra pingstdagar, midsommarsdagen, med flera, som tid efter annan tillkommo. Allt arbete på dessa dagar var förbjudet, och det med en sådan stränghet, att, såsom gamla berättelser förmäla, om en qvinna då endast omvände ett till torkning uthängdt lintyg, detta genast var förfallet till biskopens fogde, hvilken egde att beifra alla sabbatsbrott. Ej heller fick på helgdagar någon mat stekas, bröd bakas eller öl bryggas; endast gröt kundo då saklöst kokas, hvarföre den äfven kallades den heliga rätten och ännu anses tillhöra de stora årshögtiderna. En dylik tvungen overksamhet och sysslolöshet på vissa dagar misshagade länge nordbon, som af gammalt Varit van att arbeta när det honom lyste, ty hedendomen kände ej till några bestämda hvilodagar, utan de vanliga arbetena fortgingo hvar som helst öfver hela landet äfven på de dagar då man firade sina största offerfester uti något af landets förnämsta tempel. Allmogen hade svårt att vänja sig vid detta tvång och kunde sent lära sig. nse nyttan och nödvändigheten af attt. ex. under dea brådaste skördetiden låta åker och äng — HA Ca nvam vänd hadnimm mm. ORM om a BB 2,