Aftonbladet – 28 augusti 1850, sida 2

? Fex:0, Goteborg, Carlstad och Strengndås. Aftonbladets läsare hafva tid efter annan blifvit underrättade om de framsteg, som den nya skolreformen i enlighet med kongl. cirkuläret af den 6 Juli 1849 småningom gjort, och som nu har den glädjande utsigten för sig att snart vara sträckt öfver hela riket. Det är visserligen sant, att minga exklusive vänner af det nya läroverkssystemet (Nya elementarskolans i Stockholm) icke känt sig fullt belåtne hvarken med alla stadganden i nyssnämnde kgl. cirkulär, eller med de i stiften företagne förändringar; men framåtskridandets mera lugna vänner hafva funnit stor anledning till grundade förhoppningar i hvad som redan skett, och utan tvifvel än vidare skall ske på den började banan. Vi bekänna oss i skolsaken, liksom i andra vigtiga frågor, tillhöra den meningen, som, då det gäller att uppställa sjelfva målet hvartill, gör detta utan all eftergift på principerna, emedan man eljest icke skulle veta hvartut man har att rikta sin gång; men som under sjelfva denna gång, således under utförandet, anse detta böra och kunna ske stegvis, så fort nemligen möjlighet icke är förhanden sit vinna målet genast, eller äfven detta till följe dra omständigheter inom samhället vore mindre önskvärdt för det hela. Vi gå fö aldrig in på. något fördröjande, f eller afprutande,, så fort icke giltiga skäl till sådant verkligen visa sig, antingen i sakens ogörlighet på annat sätt, eller i en sann, högre nytta för andra vigtiga statsintressen. Ti rande målet och gången till mi erfordrande tvenne i flera fall sinser:c methoder) måste efter vår tanke i att läroverksreformen i Sverige står i stor förbindelse hos julii-cirkuläret, hvad det sednare eller gången till målet (utförandet) äffar 3; oaktadt äfven vi, hvad målet sjelf e cipen vidkommer, önska denna i ni lighet med Nya elementarskolans i St så!edes — för att tala om hufvuddiv med ämnesläsning för lärjungarne likaväl som för: lärarne, ej blott såsom i allmänhet tillåten (enligt cirkuläret), utan såsom befalld. Denna kommer dock i sinom tid nog också. När man påminner sig den i sanning intensiva oviljan mot de nya skolidgerna, ej allenast hos hrr eforer i allmänhet, utan äfven hos mir ga bland skolverkens egna tjenstemän, gymnasi cktorer och kolleger; kan man icke utan sjoiförblins delse annat än tillstå, det förtigtighet vid reformens genomförande varit af nöden, i synnerhet som regeringen icke hade andra att utföra saken med, än sjelfva dessa tjenstemän, Billigtvis måste man då ej klandra det slags medelväg — i gången till målet, nemligea —, som blifvit anslagen i det oftarämnde cirkuläret; resultatet visar tvertom, att denna method varit berömlig. Hafva icke de fleste eforer, oaktadt motviljan, gifvit med sig? och de allrafleste till och med gjort det sjelfmani? Hafva vi då icke haft rätt i Aftonbladet, när vi, under striden rörande det prelatensiska elementet och skadligheten af det högre presterskapets inflytelse, såväl för skolans stigande till ett bättre, som i och för det politiska och religiösa lifvet, likväl uttalat detta omdöme såsom gällande för principen, men med individuella undantag för de eforer (biskopar), i förriga och sednare tider, som personligen förtjenat och förtjena stor aktning för humanitet, bildning och karaktersädelhet. Härpa hafva exemplen just varit talande i den pågående skolreformssaken. Mången har frågat sig hvad det då i herrans namn egentligen är eller kunnat vara, som gjort biskoparne i allmänhet, jemte flera äldre läroverksmän, så besynnerligt afvoga mot en förbättring, hvilken synes ligga zå nära i deras egen väg, och då man icke i andra ämnen känner dessa män för att vara några mensklighetens synnerliga fiender för öfrigt? Till en stor del måste väl förklaringen sökas ifördomarnes makt och i den omständigheten, att, då de sjelive i sina dagar blifvit uppfostrade efter ett annat system, de ej inse hvarföre man nu skulle föredraga ett nytt. Till detta, i sig sjelf irrationella, komma dock otvifvelaktigt också några i sanning talande skäl, som var.t verksamma nog, om de äfven ej alltid så öppet blifvit utsagdå. Skolreformen medför 0bjelpligen gymnasiernas upphörande. Undervisningens vänner se häruti ingenting beklagligt, enär alltid den öfre delen a det i stället satta elementarläroverket fullt motsvarar det utdömda gymnasiet, och vida öfvertröffar det i nytta. Men jemte gymnasiet, som saklöst och utan gensägelse från något parti skulle kunna få falla i och för pedagogiken, samm:nstörta tillika några andra institutioner. De skolmän, som nu äro lektorer och såsom sådane utgöra konsistorialer, måste i det nya systemet öfvergå till likhet med alla andra elementarläroverkeis tjenstemän. Sjelifva den äldre söndringen mellan gymnasium och skola medförde ej blott sitt förderf för lärjungarne, hvilka inbördes sågo på hvarann med sneda blickar och stridiga känslor (stundom utbrytande i ordentligt förakt från ena sidan och bat från den andra), allt resulterande från den omständigheten, att gymnasium och skola voro två; denna förderfliga verkan hade äfven sin inflytelse på lärarne: lektorer, och kolileger stodo till hvarann såsom medlemmar af majoris och minoris gentis. Detta hade sin naturliga grund, utom i förnämheten, också i den vigtiga skillnaden, att de förre, med säte och stämma i sjelfva stiftsstyreisen, utgjorde de sednares förmän, och för öfrigt åtnjöto en betydelse inför hela stiftets presterskap. om kollegerna fullkomligt saknade. Om Tangen lektor, i synnerhet bland de äldre, )an det väl utan förnärmelse sägas, att han b rakist sim lärarebefattning i gyYmnasierma s sivu elt vila mindre, än sin egenskap af konsistorieledsmus hvaraf följden onekligen blifvit g-eska menig för läroverket. Reformen medför ändringar 1 allt deita, Lektorerne försvinna då gymna