samt i öfrigt gör sig de mest krassa begrepp om Guds hushållning för menniskans beredande till saUghet, och binder henne genom uppväckandet af den grufveligaste samvetsångest blott öfver sin arfsynd, så att hon derigenom faller i händerna på de lårare, som drifva samma sats till ytterlighet. Denna riktning, om än theoretiskt erkänd i flera Lutherska länders kyrkor, utöfvas dock nästan aldrig praktiskt eller uti sjelfva själavården af upplyste lärare; i men är just den som pietismen icke blott teoretiskt antager, och derigenom förklerar sig för fullkomli!gen orthodox, utan äfven praktiskt utöfvar i hela sin rigorism. Det är härigenom, som lärarne i denna sekt utöfva en ofantlig makt öfver de christoas samveten, som bekänna sig dert:ll, i det att de hålla dem i ena oupphörlig oro öfver sitt själstillstånd, hvilken oro utgör den christliga anda, som de belrömma sig af att inplanta inom sitt samund. l Det är genom framhbafvandet af trenne satser af dena hyperorthodoxa åsigtens lära, som pietismen förj skaffar sig sin förundransvärda makt öfver dess an hängares samveten. Den ena är, att hvarje lärare måste vara pånyttfödd för att kunna verka något godt i församlingen, hvilzen sats strider emot den Augsburgska bekännelsen; den andra, att det helga I madna-samfund, som omtalas i redje trosartikeln, icke är, såsom vår allmänna dogmatik antager, en losyn!ig, utan en synlig förening af de heliga och uppväckta, som församla sig i pietisternas samfund; samt den tredje. att menniskan är i det naturliga tillståndet helt och hållet under djefvulens våld, samt undandragen Gudsnåd, hvarvid djefvulen föreställes personligen och genom direkta ingifvelser verka på menniskan. Härigenom skrämmas de enfaldiga, att vända sig till den hotande läraren, för latt erhålla tröst och anvisningar; och de anses då vara uppväckte samt församla sig gemensamt till ! särskilta andaktsöfningar för att under lärarens ledI ning genomgå alla de psychologiskt bestämda bätt: ringsgrader. I Det är tydligt att bäraf måste uppstå nödvändigheten för syndaren att bekänna, uppenbara och i det yttre ådagalägga sitt nådastånd. Detta yttre åI dagaläggand2, om än hos en del sannt och upprikItigt, måste dock hos många andra vara tillgjordt och frampressadt, hvaraf härleder sig att det pietistiska s mfundet icke kan bevara sig för falska medlemmar, strymtare och skenhelige. I den offentliga kyrkan betraktas omvändelsen såsom en sak emellaa menniskan och Gud; och de omvändes antal är således obekant för alla utom den I bögste och allvetande Guden. Deraf härleder sig kyrkans dogmatiska sats, att helga manna samfund utgör en osyn!ig kyrka, otillgänglig för menniskors blickar, och de omvände undandraga sig icke der att med de oomvände deltaga i de offentliga andaktsöfningarne och bilda sig icke till ett eget samtund, såsom pietisterne.