Diand nNyniKa sceanare alven ar acn, att pircuUssiska tuliföreningen skall upplösas och Österrike stifta ett nytt handelsförbund för södral: Tyskland, med Bäjern, Wärtemberg, Baden och Sachsen, samt att Osterrike vill uppställa en österrikiskbäjersk-hannoversk-sachsisk här under det populära skenet af en skyddshär för Holstein, men i sjelfva verket till en olägligs demonstration emot Preussen. Vi hafva likväl nu blifvit för mycket vana vid Österrikes de-!s monstrationer, för att bry oss derom, oaktad: de nyligen gått ända till en befallning åt österrikiska kowrmendanten i Mainz, att skjuta på sådana fartyg, som hädanefter färdas nedåt Rhen, för att till Preussen föra badiska soldater. Då hkväl Preussen äfven har en kommendant i Mainz, så hr denne förklarat, att han vid första skott kommer att angripa österrikiska garnisonen och utöfva blodiga repressalier. Visserligen ser alltsammans mycket krigiskt ut; men så väl här som i Wien hyser man den öfvertygelsen, att krig icke blir af i något fall. I Wien vet man nog, att ryska inflytandet är stort i Beriin och motspänstigheten ytterst klen; i Berlin vet man åter, att Österrike, lika litet som de fyra konungarne, förmår föra krig nu i tre månader. Vore det endast möjligt, att i Sans-Souci besvärja fram blo t hälften af den djerfva beslutsamhet, som der fordom väckt verldens beundran, när Frecrik den Store förde vapen mot största delen af Europa! En man fordras dock dertill, lik den store konungen, som var en af sin tids bjeltar och v:se. Hos politikens nuvarande ledare, och 1 ed aniedning af de dåd, som redan ligga inom historiens synkrets, kunna vi e vänta några dristiga beslut. Preussens styrelse skulle blott i förening med foiket och genom folket — genom folkets framåtskridande — kunna vinna storhet; i stället är meningen att blott intala furstarne alit hvad de skulle kunna påräkna genom att åt Preussen såsom hufvudmakt anförtro Tysklands frsmtid. Till den grad hafva tänkesätten inom kabinettet blottat sig, att hr von Manieuffel fått ett utseende af ultra-liberal och står i spetsen för den koustiturionella sidan af ministeren.! Det är han, som påyrkar Erfurterparlamentets sammankallande, medan hr von Ri:dowitz, konungens inflytelserike, men ansvarsfrie, rådgifvare, och den egenvtlige ledaren för den hittills! följda politiken, fortfar att hålla det provisoriska tillståndet för det lämpligaste och icke vill längre än till ett provisoriskt fursteråd. I ministerrådet hafva skarpa strider ägt rum, hvilka äfven försports utanföre; och under den allmänna missbelåtenheten får hr von Radowitz bära skulden till alltsammans. Det ständigt vexande missnöjet näres genom många biomständigheter; t. ex. den smickrande uppmärksamhet, som hofvet, adeln och officerskåren här visade general Haynau, österr.:kiska reaktionens förnämsta hjelte; likasom genom den mottagning, som grefven af Chambord rönte i Potsdam; men mest kanske af allt genom den anade möjligbeten af ministeren Manteuffels bortgång. Harmen och bedröfvelsen öfver den ändå så svagt liberala Novemberministerens förjagande äro så stora, att man icke kan förmå sg att tro på saken ännu. Denna sinnesstämning är så allmän, att den i kabinettet segrande fraktionen ej trott sig om dess förbiseende alldeles, utan funnit lämpligt sit taga åtskilliga försonande steg mot hr Mantsuffel; och för att ställa folket, samt framförallt hären, tilifreds, torde vi verkligen kunna förvänta några kontra-demonstrationer mot Österrike, ehuru det icke kan blifva någonting vidare än eit vapenskrammel utan allvar och utan minsta politiska betydelse. Den förnärmade preussiska äran fordrar upprättelse ! säga till och med våra halfofficiella tidningsorganer, och tillägga, att härom råder blott en enda mening i ministerrådet. I förrgår hölls Lär ett krigsråd af våra förnämsta generaler, under krigsministerns ordiörandeskap, angående nya organisationer och härens strategiska uppställning. Tillika heter det, att man på intet vilkor ärnar tillåta uppställandet af en bäjersk sachsisk härsmakt vid Elben, till det föregifna hägnet af Holstein. Slutligen skall man uppgjort de ändtliga och kategoriska fordringarne mot Österrike angående definitif rådplägning om förbundet. I fall af vägran vill man afbryta underbandlingarne och utfärda ett Manifest till Tyska Folketr, till dess förständigande om allt hvad Preussen gjort, lidit och uthärdat för den tyska saken. Hvad som kan vara sannt af dessa rykten vet jag icke, men jag begriper nog att någonting måste göras, emedan det rärvarande till ståndet knappast tycks möjligt att utbärda längre Atl säga er någonting om Schleswig vågar jag knappt. Segern vid Idstedt bar öfverlemnat hertigdömet åt danskarze. Väl torde de gOO nt bet ÅR Ag JM om OMM I An -— Fm —-— —biR OM Kn MAS ee oo en AA Rn OK KR —rr Mn AM LL RA RA AR nm— m HK rKR on knappast anfalla Holstein; och öfver hufvud har segern varit så dyrköpt, att man torde få vänta länge på en ny strid om den smala remsa af Schleswig, som holsteinska hären håller besatt ännu. Jag var sjelf för några dagar sedan i Kiel och Rendsburg och kan berätta att den modigaste beslutsamhet råder hos hären och folket att heldre slåss till sista man och falla med äran, än att blifva dansk. Kriget har här urartat till ett stamkrig och stegrat hatet emot Danskarne åtminstone lika högt, som Danskar nes hat emot Tyskarne. Olyckshändelsen i Rendsburg, när det stora laboratoriet sprang il luften, var förfärlig: 6000 bomber, granater och shrapnelskulor kringflögo åt alla håll och spridde död och förödelse hvart de kommo; öfver 100 menniskor dödades omedeibart; ännu flera sårades. På härens och folkets tänkesätt har emellertid denna olycka förblifvit utan in-, flytande. Deras förtröstan har icke blifvit skakad; ett anfall af Danskarne och ett nytt slag önskas med liflighet. Att återeröfra Schlesvig, AA Fm OO PM fe WP in re dertill är dock den holsteinska här den är med roinst 15000 mean unde; Danskarne, som begagna ti ställning; i synnerket Dz k