ucimligen 1 uuderdånig skrifveise den 9 Juni 1841 (Expeditions-utskottets bifallna memorial M 349): Med afseende åter å den ifrågasatta inskränkningen i meddelandet af karaktersfullmakter, hvilka lyda å annan värdighet eller tjenst, än den, som innehafvaren eger och bestrider, hysa rikets ständer den öfvertygelse, att detta slags nådebevisningar i det närmaste förfela det dermed åsyftade ändamålet att uppmuntra embetsmannanitet och belöna förtjensten. Den flärdfria förtjensten fianer föga deri någon belöning, hvaremot utmärkelserne utgöra en lockelse för fåfängan och ytligheten, så mycket mera förderflig, i den mån den leder till en yppighet i lefnadssättet, som störer det ekonomiska sjelfbeståndet. Ytterligare föreslog Konstitutionsutskottet uti memorialet M 23 följande: Uti en till Konstitutionsutskottet ingifven motion, har hr Hjerta, Lars Johan, anfört: att det vore ett gammalt och allmänt klagomål, att hos Svenskarne ligger i folkkarakteren anlag till rangsjuka och fåfänga, och i sederna en rigtning till flärd och begär att höja sig öfver sina likar, icke genom inre förtjenst, utan genom yttre utmärkelser, allt föga öfverensstämmande med det allvar, man gerna ville tänka sig såsom af ålder tillhörigt det Svenska namnet ; att anledningarne till berörde klagomå! underhållas af de konstlade företräden, som uppstå i samhället, genom rangförhållanden, men framför allt genom de aädebevisningar, hvilka regeringen stundom utdelar medelst så kallade karaktersfullmakter, dels åt embetsoch tjenstemän å högre värdighet, än som tillhör deras syssla, dels åt personer, som till sina yrken helt och hållet tillhöra privarlifvet, samt att, så länge tillfället ännu återstår att utdela sådana fullmakter, individer icke skola saknas med nog begär efter yttre utmärkelse inför hopen, för att gerna emottaga desamma, och icke eller tillfällen uteblifva, då personer med mägtig inrflytelsa skola begagna sig af fåfängan, för att genom rexommendationer till dylika utmärkelser, antingen utan egen uppoffring afbörda någon enskild förbinde!se eller förskaffa sig klienter och anhängare. Och har moionären, under åberopande af det i 23 8 af Norges grundlag intagne stadgande, att annan rang och titel ej kan utdelas, än den: hvarje embete medför, föreslagit, icke blott för att närma Sveriges förhålanden i detta afseende till likhet med brödrafolkets, utan isynnerhet, emedan det vere af nationens eget nre behof påkalladt, att 28 S Regeringsform. måtte rhålla ett tillägg i enahanda syftning med nyssberörde stadgande. Utskottet, som hufvudsakligen instämmer uti hvad motionären anfört och anser karsktersfullmakters utlelande icke vara i något afseende nödigt eller nytigt, eller ens af något stadgande i grundiagen föranledt, men deremot i sin mån gifva näriog åt en .y värr allt mera öfverhandtagande flärd, som hotar utt småningom undergräfva nationens moraliska kraft, har trott sig böra understödja motionen, och får ierföre, till grundlagsenlig behandling, tillstyrka ett så lydande tillägg uti 28 Regeringsformen: Koaurgen eger — — — — Evangeliska läran. ritllar utan medföljande embete eller tjenst, eller med högre värdighet, än den innehafvande emjele eller tjenst medför, må ej förlänas. Hverje lepartementschef —— — — under departementet NÖFa.D Denna af Konstitutionsutskottet föreslagna förändring af 28 8 Reg.form. blef af Rikets Ständer gillad och förklarad hvilande till grundagsenlig behandling, och eburu den vid 1844 irs riksdag icke blef antagen, qvarstår den dock ultid såsom ett uttryck af Rikets Ständers åsigter. Huruvida np. v. krigsministern hr statscådet och kommendören von Hohenhausen har ig bekant förenämnde förhållande, är för insändaren helt och hållet obekant, men hvad van deremot vet och med Posttidningens officisila afdelaing kan styrka är, att något afseende i sagde af Ständerne uttalade önskningar icke nlifvit fästad:, under hr von Hoh-nhausens dex vartementschefs tid. —