MILITAR-AFDELNING. (Insändt.) Såsom ytterligare stöd för den af G. M. S. ti Aftonbladet för den 21 deanes uttalade ördömelse öfver s. k. tomma titlar, eller kaaktersfullmakter å högre värdighet eller tjenst in den innehafvaren äger och bestrider, torde let vara på sitt ställe att här anföra de åtärder, som Rikets Ständer vid 1840 årens iksdag i ämnet vidtogo. Rikets Ständer anhöllo privata gudstjenster utan irrlärighet. De sedvare äro tydligen förbju !na just genom de minga gånger här omtalade stadgar, som ännvu existera, och — så orimliga de än må vara — dock antingen måste upphäfveas eller ock tillämpas utan väld. Mav tycker visst det låta besynnerligt, att höra ett förbud (1726 års, sedermera i yngre cirkulärbref o. s. Vv. flere gånger förnyadt) emot religiösa sammankomster, der intet förekommit utan i enlighet med den rena evangeliska läran. Den som känner svenska kyrkohistorien från perioden af 41700 talets första hälft, hvarunder de då så mycket befarade Dippelska oroligheterna jemte Zinzendorffska m. fl. sekter begynte här i landet, kan Jätt förklara sig uppkomsten af dessa författningar, och begripa orsaken, hvarföre regeringen ville hindra alla privata religionssammanträden med gudstjenster äfven af renlärigt innehåll. Hurudan för öfrigt än anledningen varit; nog af, dessa restristiva lagar finnas nu. Huru kan då det anförda begagnas till juridiskt skäl för icke-åtal? Skulle slutligen sfsigten att befrämja religiös uppbyggelse vara nog för att göra konventiklar tillåtliga, så hafva de alltid varit det, och kunna aldrig annat blifva: religionsfrihet är då inne: men svenska kyrkostadgarne säga annat, och för dem är nämnde afsigt alls icke tillfyllestgörande. Beträffande det anförde kongl. brefvet af den 9 Jan. 1822, så rörde det lokala förhållanden med läsarne i Norrland, och saknar användbarhet i förevarande fall. Lika med D. A. finna vi visst, att de restriktiva författningarne icke i hvarenda eller ringa händelse behöfva tillämpas; men sparsamheten skall icke bestå i att konnivera för anhängare af vissa slags partier, under det man går fullkomligt strängt till väga mot an.lra. Doatär då den väld uppkommer, hvarom vi talat. Upsalakonventiklarne, såsom icke gjorde af okunnige bönder eller oförtänkt och blott en gång, utan tvertom långvarigt, repeteradt och af lagkunnige, kunna alltså svårligen räknas till de små och obetydliga fallen.