niug deraf befallde, det hvarken åtal eller varning skulle ega rum. Den som ej med flit vil göra sig stockblind, mena de, begriper hvad detta betyder; och att läsarne sjelfve framför allt skola förstå det, derom kan man göra sig fullt förvissad. Det är således en mycket inskränkt förmodan, som försports på ett och annat håll. nemligen, att läsarne nu skulle taga sig till vara, akta sig, och inga vidare läsaremöten hålla, emedan de fått en skrämsel i sig genom hvad som kunnat hända hr Henschen,. Man känner detta sitt folk ganska illa, om man tror dem blifva — eller hafva blifvit — det ringaste förskräckta genom något som tvertom gifvit dem en stor uppmuntran. Om händelsen på dem gjort något intryck, så är det ofelbart endast det, att hos dem blifvit inskärpt, det de icke böra gå till väga med öppenhet och uppriktighet (såsom då de ärligt trädde i dagen med begärar om sanktion på stadgarne), hvilket de märka icke dugde; men i stället handla i mörkret, dölja sig, eludera lagarne och öfva falskt spel, hvilket synes dem mål för gillande genom konnivens. Mången tycker, att en sådan lärdoms inskärpande hos menniskor icke är helsosamt och vackert. Visst är åtminstone, att läsarne hädanefter, långt ifrån att draga sig tillbaka, endast skola handla desto djerfvare och verksammare, om de ock vid sina tillfällen finna godt att omgifva sig med något mera slöjor. Hr Henschen, för sin person, torde väl draga sig åt sidan, såsom han lofvat för att vinna förskoning. Men hvar och en, som känner läsarne något närmare, vet huru litet hr H. hos dem numera betyder, sedan han, i stället att gifva prof på manlighet och raskhet genom att låta saken komma till åtal och under förhandlingarne härvid bringa religionsfrihetsfrågan ett steg närmare målet, nu genom sin böneskrift visat sig vara hvad läsarne på deras bildspråk kalla en kruka. Man må således icke tro att läsarne sakna hufvud, för att de måhända blifva i mistning af hr H.: snarare tvertom. — Hvad parti allmänheten sjelf slutligen skall taga, är omöjligt att veta. När allt mer och mer ökade spår af mörker, oreda, andlig sjukdom, ändamålslöst grubbel, vansinne och eländen af hittills onämnda och kanske onämnbara slag på allt fler och fler ställen dyka upp; så torde man icke för mycket få undra öfver om tålamodet omsider brister, då den hjelp, som lagarne skulle kunna åtminstone till någon del gifva, icke tillåtes blifva af. Man har största skäl att beifra de brott, hvartill dens. k. folk: justizen ofta leder; men man gör likväl allraklokast om man frågar sig sjelf efter upp hofvet, och hvad som drifver menniskor till nödvändigheten af de bedröfligaste utvägar. — Den berättelsen, att man med flit skolat passa på under konungens frånvaro, för att af den tillf. reg:n utverka det med anden af konunsens nyligen förut afgifna resolution i ett närslägtadt ämne ej alldeles stämmande reskriptet till just.kansleren, lemna vi utan gehör. Hans Maj:t sjelf är den ende, som härpå kan taga reda, eller, kanske rättare sagdt, fordra redo, då man vet hvilken vän konungen är af upplysning, den sanna humanitetens utveckling till ett bättre, och framför allt af sjelföfverensstämmelse i beslut. —M—