bon afslog deras anbud. Derigenom kom hon, så att säga, på modet vid. hofvet och ännu låter den förnäma verlden henne spå sig ur händerna. Då man nu icke vidare vet något ondt om henne och damerna af haute-volee skulle kalla mig en barbar, om jag fördref folket, så må de gerna för mig få ha sin skräpvrå i behåll.n Följande morgonen befann Bernard sig på väg till ministerns villa, och den unge mannen steg ur vagnen då han såg en flicka, bärande en kruka på hufvudet, komma ifrån en vid vägen belägen gård —— och genast igenkände Zehra. Flickan talade i dag med Bernard som vid en gammal bekant, och blef utomordentligt glad då han meddelad? henne poislöjtnantens svar. Såsom en ung, elegant parisare trodde Bernard sig kunna tillåta sig några friheter med Zehra, och slog under gåendet sin arm omkring flickans smärta lif; — men hon stadnade ögonblickligt och såg på honom så allvarsamt, med halft stolt, balft föraktfull blick, att den unge mannen förlorade allt mod att fortsätta karessen — och var glad Jå han kunde förmå den stumma flickan att åter tala. Allt mer och mer fann han henne intressant och älsklig. Hvarje ord antydde ett ljust, naturligt förstånd, hvarvid ett visst godmodigt skämt och en talang att efterbärma andra personer, gjorde hennes samtal särdeles pikant. Bernard måste skratta ju mera Zehra kom i farten att kopiera de förnäma d merna, bvilka besökte hans mormor. Hon cfterhärmade markisinnan X., grefvinnan Y. och den rika bankiersfrun Z., så naturlist och utan ifverdrift, att Bernard utbrast i ett öfverljudt skratt, i hvilket Zehra sedan med all ungdomig kraft instämde. Men så snart Bernard vidrörde spådomskonsten, såsom något löjligt, bief ehra återigen allvarsam. (Forts. följer.)