Till Port-Royal, svarade hon leende. Det är för mig ingen omväg, sade han. Jag förer dig dit.n Mycken tack, hr Bernardo, svarade Zehra. Men blott i affärer och icke för mitt nöjes skull åker jag med förnäma herrar. Vid dessa ord vände hon sig om och vek af åt en gångstig, som förde genaste vägen till staden. Det förekom Bernard besynnerligt, att han på återvägen icke kunde ur tanken förjaga den unga Zigenerskans bild. Hon var dock så skön, isynnerhet då man tog hennes förföriskt smärta vext, hennes lediga hållning och de mörka glänsande lockarne i beräkning. Andtligen kom han till det resultat, att det vore det ovanliga, som för honom gjorde flickan så hänförande. Hemkommen träffade han vännerna ännu isin våning och hans äfventyrliga färd blef nu föremål för dessas gyckel och skämt. Polislöjtnanten, hvilken han äpnu samma dag träffade, gjorde en mängd invändningar, då Bernard sökte förmå honom att låta zigenarfami jen förblifva qvar på den gamla platsen. Han förmenade, att ett ord af den allsmäktige ministern, eller blott en indirekt antydan, vore en befallning, och ville ändtligen veta, hvad som föranledde Bernard att intressera sig för p2cket, som han uttryckte sig. Men denne, icke sinnad att meddela herr de Villarceaux alla detaljerza, sade blott att hans far ålagt honom att understödja familjen. Hastigt syntes polislöjtnantea blifva uppmärksam. Ah, parbleul ropade han. Är det icke zigenerskan Zilfas familj, hon som i ungdomen genom sin skönhet förvred hufvudet på så många unga herrar? Dårskapen, sade mean, gick hos några så långt, att de ville gifta sig med henne — men kan ni tro det möjligt —