Aftonbladet – 24 augusti 1850, sida 2

ig, allt förekom honom så ovanligt, att han, sfverraskad deraf, tigande afbidade, att den samla skulle börja samtalet. Men hon teg länge, uppmärksamt betraktande Bernard, och sade ändtligen, som det syntes till sig sjelf: Ja, sådan var han! Samma drag, men mindre markerade och kraftiga.n Bernard trodde sig nu böra inleda samtalet. Han återlemnade henne raedaljongen och sade: Ni har låtit kalla mig och intet annat skulle på mig gjort lifligare intryck eller sporrat mig till större skyndsamhet än de dyra dragen af denna bild. Måtte jag kunna vara er så nytlig, som jag gerna kommit hit! Tillåt mig framförallt fråga, i hvad förhållande detta porträtt. .. Nej, herr Bernard, det får ni icke! afbröt honom zigenerskan i fast ton. Jag vill icke ljuga för sonen till den man, som ifrån mina läppar aldrig hörde annat än sanning. Dessutom se vi hvarandra för första gången och äro för litet bekanta, att jag skulle vilja öppet framställa mitt förhållande till er far. Antag alltså att han varit min vän, — eller finner ni det kanhända stötande, att en zigenerska vågar kalla sig er fars väninna, så kan ni äfven antaga, att då, hvad jag ur handens linier spått honom, såsom andra rika och förnäma personer, inträffat, så hade han, under ett. öfvermått af glädje, skänkt mig sitt porträtt. Emellertid har jag på ärligt sätt förvärfvat det., I zigenerskans mörka ögon blixtrade vid de sista orden enså afgörande stråle af sjelfmedvetande, att man kunnat kalla den stolthet; hennes drag uttryckte så starkt känslan af eget värde, att den ovilkorligt imponerade på Bernard. Min fru, sade han, liksom talande till en förnäm dame, en sådan försäkran behöfves icke. På dödslägret sade min far: Ett väsende lefver, som jag är skyldig tacksamhet och hvil