ZILLA OCH ZEBRA ) BERATTELSE Ar C. y. WACHSMAN. Äfven jag anhåller derom; sade Corneille. Detta gåtlika folk, som lika med Ahasverus synes vara dömdt att vandra ända till dagarnes slut, intresserar mig på det högsta.n Jag har föga att säga er;, svarade Bernard. Det hela förekommer mig lika dunkelt, som er; men det lila jag vet, vill jag gerna meddela. Det är ingen hemlighet., Det är pu snart tio år sedan min far dogs; berättade han. I sin sista sjukdom och sedan ban upprättat silt testzmente, låt han en dag kalla mig till sig. Samuel, sade han, jag har förklarat min sista vilja, i afseende på alla dem som jag är skyldig tacksamhet. Fullgör samvetsgrant alla mina föreskrifter, du är min ende arfvinge och erhåller mer än nog för att lefva Ett är det likväl, som för mig försvårar skilsmessan. En varelse lefver, som jag är tacksamhet skyldig, och som jag icke förmått tacka efter förtjenst. Jag har möts med afslag vid hvarje omtanka fc denna varelses framtid. Endast genom enirögen bön kunde jag beveka den, att emo:taga it porträtt och lofva mig, att vända sig till dig om bjelp, ifeil så erfor dras. Emellan oss bief öfvereuskommet, au du då skulle såsom tecken få denna bild di; tillsänd, med fordran på ett samtal. Om sådan igtröffer, så ber jag, — så befaller jag dig, 2t utföra all: hvad som fordras. Det kan icke var: annat än godt. Jag skulle icke dö lugn, om jag icke vore öfverlygad, att du under alla omständigheer skall efterkomma anmaningen. Lofva mig det, så sant du vill vara och anses för en redlig men! Det är lic begripligt, mina herrar, att jeg villigt lofsade min far detta; fortfor Bernard, ) öe ÅA. B. MM 195.