EAA ZiiLbLA OCH ZE HA BERATTELSE Ar C. v. WACHSMAN. Vid tiden, då Ludvig XIV i Versailles skapade sina byggnadsunder och af en sumpig irekt framtrollade paradisiska rädgårdar för en kosnad af millioner, funnos andra ställen i grannsbapet af Paris, som erbjödo en ytterst motbjudande snblick. Den pu så sköra omgifningen af Neuilly var då en högst otreflig hed cch på vägen dit, nära det stölle, som sedan genom en älskvärd ung furs es död vunnit en så sorglig ryktbarhet, såg man ett kyffe, som mera tycktes egnadt till boning för djur, än för menskliga vareiser. Nära vid landsvägen befanns en grop omkring sex fot i fyrkant, med ett tak af bräder, belagda med torf. Till gropen var en ingång, som i stället för dörr var tillsluten med en bastmatta, hvilken kunde upprullas. Bredvid denna jordku!a, som liknade en iskällare eller en stor hundkoja, stod eti öppet tält af bastmattor. Här befann sig en af ohuggen gråsten uppförd härd, öfver hvilken hängde en kittel af jern, och nära derintill ett smedstäd. En af ogarfvadt getskinn och en pistolpipa förfärdigad blåsbälg, jemte några hamrar och tönger, antydde att kulans innevånare sysselsatte sig med smedsarbete. Sjelfva kulan tycktes blott nyttjas till sofrum, eller ullflyktsort vid oväder; dörrmattan var nästan heständ nedfälld. I tältet deremot rådde öfverbefolkr Ehuru det icke var rymligere, än kulan, så måiste det dock inrymma åtta personer. Men dessas anspråkslöshet förklarades icke blott af deras fattigdom, utan snarare deraf att de tillhörde det gåtfulla, i en obestämd forntid invandrade zigenarfolket. Det är märkvärdigt, att detta öfver hela den gamla verlden kringspridda folk, det må