Aftonbladet – 19 augusti 1850, sida 3

dess något har mörknat. Syftemålet och sträfvandet var måhända ännu för omfattande för ett slägte, hvaraf en stor del varit fjettrad i fördomarnas, vanornas eller klassväldenas band, för att icke en viss häpnad dervid skulle för ögonblicket fatta de mera inflytelseegande; och de mäktigaste intressena — de som sågo sitt bestånd hotadt — hafva icke underlåtit att med den gamla, så kallade statskonstens, slughet begagna sig häraf, för att söka återtaga det fordna väldet, med en skonlöshet i medlens begagnande, som synes röja att de endast stridt i ett slags förtviflans medvetande om nödvändigheten att vinna ett anstånd för sig sjelfva, men icke hvarken för rättvisan eller folkens sak. Många förut högtidligt uttalade, af nationerna hyllade, af regenterna erkända och besvurne grundsatser hafva å nyo måst förstummas. Med ett ord, det har tidtals visat sig, såsom vore iderna i Europa åter i tillbakagående och undanträngde af privilegierna, det dynastiska förmynderskapet och alla de sega öfverlemningarna från föregående politiska bildningsepoker. Lyckligtvis har svenska folket endast kunnat erfara en svag dyning af denna reaktion, men det u:gör ett af sjelfva bevisen på ideernas makt och meddelsamhet, att intrycket deraf likväl icke uteblifvit. Afven här har derföre mången nedslagenhet och misströstan om reformens sak tyckts uppenbara sig. Dessutom är det naturligt att ett redan på rikets ständers bord hvilande förslag till representationsförändring, hvilket väntar på en snart inträffande riksdag, måste, så länge dess öde ännu är oafgjordt, verka hos en ganska stor mängd, om icke ljumhet, åtminstone en obeslutsamhet i frågan om instämmandet med de representationsgrunder, hvilka 1849 års allmänna reformmöte i Örebro uttalades, och hvilka endast kunna komma till något allmännare praktiskt lif sedan beslutet om förstnämnde förslag är fattadt. Under dessa omständigbeter, som alltid i sjelfva verket varit långt ifrån de mest fördelaktiga, har det andra Orebromötet sammanträdt. Det har då ieke blott för mötets medlemmar varit i hög grad tillfredsställande, men skall äfven — hoppas vi — för dena allmänhet, som med deltagande följer våra sträfvanden, ega en glädjande betydelse, att, oaktadt nyss antydda fakta, alla här hos hvarandra återfunnit samma varma och eniga förtröstan till en god saks framgång, återfunnit ett oförminskadt intresse för lösningen af de frågor, hvilka reformmötena föresatt sig att behandla, en oförsvagad föresats att gå framåt ceh att utan sidoblickar på några afledande eller afskräckande föremål söka åstadkomma det med reformmötets krafter och insigter bästa möjliga, utan att dervid i någon mån lemna verkställbarheten ur sigte. Vi hafva icke mindre i år, än vid förra årets sammanträde, varit uppfyllde af den öfvertygelsen, att med sammanhiållning små ting kunna varda stora, och att för en ibärdig bestämdhet och konseqvens, ännu skenbart öfvervägande motståndskrafter skola i sin tid gifva vika. Det andra reformmötet har alltså icke af förhanden var.nde förbållanden funnit sig föranledt att afvika från sina förlidet år fattade beslut och bestämmelser; det har tvertom ansett sig af nya ytterligare skäl uppmanadt, att fortgå i sin redan vid första mötet utstakade verksamhet.