Aftonbladet – 19 augusti 1850, sida 2

honom. Han har dock åtminstone rätt att förSvara sig.n ,Ja låt oss höra honom;... böra honom ända ill slut, ropade de andra, Jag hade nu tillfälle att makigt betrakta mormonprofeten, som, då han sålunda var tvungen ill att hålla ett tal och förklara sig, blef stående upprätt, stödd mot väggen. Hans person var i hög grad motbjuanie. Hans panna var illbakalutande; ögonen låigo så djupt in i bufvudet att man knappt kunde se dem, den tjocka underläppen hängde ned med deita uttryck af lum råbet, som utmärker de flesta sådana menniskor, hvilka öfverlemnat sig åt en djuisk egenkärlek; vid ögonvinkeln lågo talrika rynkor, såsom hos bedragare; hans by var fårad och skrynklig; munnen ful. Grofva skulIror, ett bredt bröst och en undersätsig figur såfso denna menniska utseende af en djurisk, nen listig cyklop. Hans tal motsvarade hans utseende. Allt bar spår af bedragaren, icke af profeten. En viss fyndighet och list ersatte len felande inspirationen. Det var uppenbart, att han en gång hade beqvämat sig att spela en offentlig, erkänd bedragares roll, den der fått patent på sitt handtverk, samt att ban nu spelade denna roll med allt det allvar, som an var i stånd tilll Man såg att beräkningen ch listen do!de sig under profetians kappa. Hans namn var Hyde; han hade varit en af le intimaste anbängarne af Joe Smitt, mornonisaens stiftare. På det mest förvirrade sätt, men dock icke utan klokhet berättade han om sina missionsesor, uppenbarelser, syner och extaser, samt wuruledes Gud sjelf gjort sig det besväret att esöka bonom ea dag, då han trött och utnattad samt med blödande fötter lagt sig att ofva midt ibland prairierna i det oändtiga besten. Här hade Gud uttryckligen gifvit onom den befallning, att omvända verlden ill mormonismen, och denna gudomliga beallning utförde ban samvetsgrar.nt. ,Hvad uträttar ni då?, frågade mannen från Maine. Min Jycka beror på Gud, svarade den re